du måste tro

Vi läser slutet på vår kapitelbok, lillasyster och jag.
Mormorn har precis dött.
I cancer.
Min röst stockar sig och lillasyster undrar om hon ska ta över. Eller om vi ska läsa klart en annan dag.
Jag säger att jag vill fortsätta. Även om det är svårt.
Jag läser vidare med ett tryck över bröstet.
Klumpen i halsen växer. Saknaden känns som knivhugg.
Till slut måste jag ändå avbryta. Tårarna rinner så att jag inte kan se texten. Rösten slutar att bära.
Det blir för mycket att läsa om en tio-någontings sorg och hennes känslor kring död och begravning.
Vi gråter en stund tillsammans. För de i boken. För att livet är så svårt. Och för att smärtan aldrig tar slut.
Så stryker lillasyster mig över armen och säger:
- Mamma! Du får se henne igen. Jag lovar!
Du måste bara tro.
Jag ler lite genom tårarna och önskar att jag kunde.

att ha en hel ö som står på tå för oss

Det har varit så fina dagar och jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Hela jag är fylld. Uppriven. Dränerad.
Jag känner mig varm, glad och sorgsen i ett.
Tröttare än på länge. Men också mer hoppfylld.
I fyra dagar har vi varit på Ågrenska. Tillsammans med åtta familjer som alla mist sitt barn i cancer.
Lek och skoj har blandats med tårar och djupaste sorg.
En hel ö med fina människor.
Fina familjer som förlorat.
Fina syskon.
Fina professionella team som passat upp oss. Lindat in oss i bomull. Gett oss hopp, föreläsningar och tid att prata.
Men det allra finaste är ändå det de gett våra barn.
De har mötts av högt kompetenta pedagoger.
Tillsammans med syskon som vet, har de fått möjligheten att klä sina känslor i ord. Fått känna samhörighet.
Det går inte att återge hur fantastiskt det är.
Stort tack till alla!

ett tecken

"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor."

Låten slår emot mig och lillasyster där vi står mitt i ett café i Göteborg.
Låten Freja sjöng på begravningen
Rösten stockar sig när jag ska beställa.
Ögonen är fyllda av tårar.
Lillasyster kramar om mig.
Vi bara står så.
En lång stund.
Och lyssnar.
Det är på dagen två år sedan hon lämnade oss.
Nyss har vi varit och pärlat armband på Ung cancer.
Ett bra sätt att hedra Linnea på. Jag vet att hon hade tyckt om det.

- Det är nog en hälsning, säger lillasyster när låten tystnat.

Jag väljer att tänka så med.
Fast jag egentligen inte tror.
För det känns fint att låten kommer just då.
Speciellt.
Och jag tänker inte analysera sönder det.

älskade finaste Linnea

Det är så ofattbart.
Att två år har gått.
Jag häpnar fortfarande över att jag står och går.
Att jag andas och överlever.
Fortfarande vill magen vända sig ut och in vid tanken på allt som hänt.
Fortfarande tänker och känner jag.
Varje stund.
På allt som du fick genomlida
På dagen då allt började.
På dagen då allt tog slut.
Jag saknar dig fortfarande så mycket att luften tar slut och hjärtat stannar.
Min älskade fästing.
För evigt.

samtal till våfflorna

- Vi arbetar med kroppen i skolan, säger lillasyster mitt i våffelfikat. 
Alla fick varsin kroppsdel. 
Jag fick lungorna. 
Det kändes sådär för att, ja ni vet.

Vi vet, men låtsas ändå vara lite oförstående. Så att hon själv ska få sätta orden.

- Strunt i det, svarar lillasyster. Det spelar förresten ingen roll. Det var inte så farligt ändå.
Men vi vill höra. Så vi lockar och uppmuntrar att berätta.

Och orden kommer:
- Jo, jag tänker på att Linnea fick cancer i lungorna. Och det kändes liksom jobbigt att arbeta med den kroppsdelen då. Jag tror inte fröken tänkte på det. Men det gick bra.

- Det är mycket som känns svårt, säger jag. En del saker blir just så svåra som man föreställer sig. Men för det mesta blir det ändå lättare. Så brukar det åtminstone vara för mig.

Vi pratar vidare.
Om liv och död.
Om cancer och metastaser.
Om våfflor och sylt.
En vanlig kväll hos oss. I vårt ovanliga liv.

fuck cancer

37 blogginlägg har påbörjats.
Noll har publicerats.
Och trots att jag lovat att det inte ska påverka mig, så kan jag inte låta bli att få en liten klump i magen när jag ser hur många som går in här varje dag.
För det är så mycket som inte går nu för tiden.
Inte ens att skriva. Hjärnan tycks inte orka fokusera tillräckligt länge för att få ner orden.
Men nu tänker jag att jag skriver lite ändå. Som ett livstecken.
Det är oeffektiva dagar.
Mest irrar jag runt. Till synes planlöst. Jag gör lite här och lite där.
Ganska stora projekt dras igång. Få saker blir klara.
Tålamodet räcker inte till. Orken tar slut på vägen.
Inte vidare bra för självförtroendet.
Jag tror att det är årsdagen som spökar.
Den närmar sig och dagarna fram dit är kantade av minnen som blixtrar svarta i mitt huvud.
Det märks på oss alla tre.
Lättirriterade. Sköra.
Det finns fler saker runt om som tynger. Men om det kan jag inte skriva.
Jag kan bara skriva hur mycket jag hatar denna förbannade cancern och alla liv den förstör.

att inte oroa sig

Vi pratar om Laleh, lillasyster och jag.
Vi pratar om hur hon flytt krig och bytt länder.
Om hur hon förlorat sin pappa vid 12 års ålder.
Och om hur hon nyligen även förlorat sin mamma.

- Vad dog mamman av, frågar lillasyster.
Jag sväljer. Jag vill helst inte säga det där förhatliga ordet.
Jag vill inte skapa oro.
Men jag svarar. För jag kan inte ljuga.
- Cancer.
- Oj, suckar lillasyster. Att så mycket kan hända samma människa. Jag brukar tänka att det inte kan hända oss något mer nu. Att Linnea liksom vakar över mig. Över vår familj. Att hon är min skyddsängel.
- Vad fint tänkt, svarar jag. Jag tror säkert att Linnea vakar över oss. 
Och du vet väl att det vi varit med om är så jätte, jätteovanligt. Att något mer skulle hända vore verkligen märkligt.

Jag säger inget om familjen vi lärde känna på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De vars dotter dog i leukemi och lillebror strax därefter också fick cancer.
Jag säger inte heller något om blodproven, som just i detta nu, genomgår en minutiös skanning efter misstänkta genmutationer.
Jag tänker att det är bättre att förhålla sig kring det vi faktiskt vet.
Vad morgondagen har med sig vet, så gott som, ingen.