femtonde februari

-Vi tar rygg på er i år igen, säger mistvännen Maria.
Förra året visste vi inte om varandras resa.
I år känner vi varandra väl.
Så väl att de passat vår lurviga när vi varit på skidresa.
Det är internationella barncancerdagen och vi går fackeltåg nerför avenyn.
Längre fram går vår cykelhjälte.
Runt oss ser vi bekanta ansikten. Andra helt obekanta.
Någon liten med kortisonsvullna kinder.
Någon som arbetar på sjukhuset.
Några har överlevt.
Andra har mist.
Alla är vi berörda av den grymma sjukdomen.
Alla vill vi hedra de som kämpar.
Och kämpat.

300 ljus för de barn som i år får cancer

tillbaks på kända marker

Redan i bilen börjar jag gråta. Händerna på ratten darrar.
Kroppen känner igen vägen.
Fortfarande.
Rakt framför mig syns centralkliniken. Till höger pressbyrån där fredagsmys och lördagsgodis inhandlades.
Det är med tunga steg som jag går från parkeringen.
Hjärtat bultar så hårt i mitt bröst att det gör ont.
Jag stapplar till lite när jag sneglar uppåt. Upp mot de bekanta fönstren där jag suttit innanför och önskat oss långt bort.
Jag känner mig otroligt liten.
Och jag är så fasansfullt rädd för alla de svåra minnen som finns där innanför skjutdörrarna. Rädd att minnena ska få mig att falla ihop.
Det är snart två år sedan jag var här.
Nu är jag på väg till lekterapin. För att pärla pärlor till Linneas supersnöre.
Tillsammans med andra föräldrar som bär på svåra ryggsäckar.
En del som också mist.
Jag sväljer rädslan och går in.
Stegen styr förbi caféet där de sista frukostarna köptes.
Det stora skeppet är framför mig.
Hissarna lite lägre fram. De jag åkte ensam i på väg till IVA och de som rymde rullstol och sängar som vi åkte i tillsammans.
Här finns de sista spåren av henne.
Jag går på den målade löpbanan i korridoren som leder till lekterapin, förbi sjukgymnastiken och stickrummet.
I huvudet hör jag lillasysters förväntansfulla ord:

- Vi ser vem som kommer först. Jag tar den röda banan, så kan du o Linnea ta den blå.
Min trötta kropp som försökte le lite i ett försök att visa att jag var med på leken medan fötterna som inte orkade springa slog i rullstolen framför mig. Handen var i ett fast grepp runt droppställningen. Slangarna över rullstolens handtag. Fingrarna som hindrade att de slank iväg eller att det skulle bli för stramt mot porth-a-caten.

Så är jag framme.
Det är helt svart när jag blickar in
Så gör jag det igen, hinner jag tänka, blandar ihop tider och datum. Men minns snart mammorna jag pratat med om kvällen.
Mina fingra letar sig igenom webbsidor för klarhet och där står det.
Inställt!
Besviken, men samtidigt lättad går jag därifrån.

februari, du blir aldrig mer vacker för oss

Idag är det tre år sedan livet aldrig mer skulle bli sig likt.
Tre år sedan jag blev uppringd från vårdcentralen.
En läkare vill träffa mig genast.
Hon har konsulterat med en tumörortoped som vill träffa oss så snabbt som möjligt.
Det är allvarligt. Riktigt jävla allvarligt.

Ett år senare sitter vi på ett litet, trångt kontor på barnonkologen i Göteborg.
Vi sitter där tillsammans med vår fina läkare och en av landets främsta lungkirurger.
Framför oss, på datorn, syns Linneas lungor.
Fulla med metastaser.
Återfall.
Läget är ännu allvarligare. Möjligheten till bot suddas sakta ut.
Senare ska vi berätta för Linnea.
Som ska berätta för lillasyster.

Två år i rad med så många traumatiska minnen.
Hela kroppen känner av och återupplever tiderna.
Det är något i ljuset ute.
Det som förr sa oss att vi gick mot vår. Mot lättare tider.
Det ljuset påminner oss nu om det svåraste.
Och det ännu svårare som kommer.
Eller påminner.
Jag vet ju hela tiden.
Men det känns kraftfullare.
Vi känner det alla tre.
Lillasyster, M och jag.

Linnea berättar för lillasyster. 

samtal utan stolthet

Flicka 11 år:    -Men varför var du egentligen sjukskriven?
Jag:                -För att min dotter blev sjuk.
Flicka 11 år:   -Gick det bra?
Jag:                -Nej!

Så kommer de första frågorna från barnen.
De jag har väntat på. Och förberett mig för.
Samtalet som skulle bli svårt. Men lite vackert, öppet och ärligt.
I tanken har har jag pratat med barnen om livets oberäknelighet.
Jag har skissat på brev till barnens föräldrar. Där jag ursäktat att min existens lärt barnen om livets skörhet.
Det blir inte alls så.
Jag är plötsligt helt oförberedd.
Jobb-Camilla kan inte låta mamman-som-förlorat-sin-dotter-i-cancer-jaget visa sig.
Det gör för ont.
Och ont kan det inte göra på jobbet.
Jag måste hålla muren uppe.
Så jag gör det enda jag klarar där och då.
Jag låter min röst markera att samtalet nått en återvändsgränd.
Sen vänder jag mig om och går.

att orka fortsätta

På hundpromenaden griper sorgen tag i mig så hårt att jag för en stund överväger raklångt tillstånd.
Rakt ner i ån. För att stanna där tills andetagen tar slut.
Jag sätter mig ner och låter sorgen välla fram.
Inte för att den dämpas.
Eller för att den är mindre de stunder jag inte gråter.
Men orken tar bara slut just då.
Orken att kämpa.
För jag kämpar varje minut. Hur bra det än ser ut på ytan. Hur mycket fina jag än har runt mig.
På vägen hem ger den gamla tiggaren utanför mataffären perspektiv.
Vad är det som gör att hon orkar kämpa? Vad ger henne kraft? Kan hon ens tillåta sig att tänka eller känna efter?
Jag stannar till och förundras över hur häpnadsväckande människan ändå är.
Att hen alltid finner orsak att fortsätta.

mellandagsblues

Jag lyssnar på Lalehs "en stund på jorden" och låter mig falla.
Jag behöver gråta, men vill egentligen inte.
Inga tårar i världen kan ändå förändra det faktum att hon aldrig kommer tillbaka.

dagar i december

December är seg och tung.
Jag vill helst inte. Inte alls.
Jag vill bara få krypa ner under täcket och gå i ide.
Jag känner mig tröttare än på länge. Lägre än vad jag minns. Men jag tvingar mig att orka ändå.
Mitt i fyller jag år. Hur man ens kan bli äldre när ens barn inte får mer tid. Det är helt befängt.
Lillasyster anstränger sig för att jag ska bli firad.
Gör kort och köper paket.
Det som står högst upp på önskelistan är en omöjlighet.
Kanske önskar jag näst mest att INTE leva uti hundrade år. Utan bara så länge jag behövs.
En sak vet jag.
Och det är att vi tar oss igenom de kommande dagarna också.
Säkert blir de bättre än vad jag vågar tro.
Som alltid är det värre innan.