så har det gått 20 ofattbara månader

Vi åker till Liseberg.
Jag har bestämt med några vänner trots att bara tanken gör mig vemodig.
Jag gör det för att inte vara tråkig. För lillasyster och M som är så trötta på mig och mina undanflykter. Jag gör det för jag undrar hur mycket jag har rätt att neka dem bara för att jag har svårt att hantera livet.
I hallen visar det sig att det inte är någon som vill.
Lillasyster tycker bara att det är kallt och tråkigt. M blir ledsen när han tänker på den sista gången med Linnea.
Jag blir den som pushar.
På vägen dit är vi på att väg att vända flera gånger. De små motgångarna blir som tecken på att det inte är för oss. Det är lätt trafikkaos och inga parkeringar finns lediga. Samtalstonen eskalerar. Vi irrar runt, men till slut står vi där ändå.
Vi och hela Göteborg.
Och säkert några till.
Jag får lätt panik av allt folk. Av all glädje. Så många illusioner av lycka på en och samma plats. Minnena från det sista besöket tillsammans flimrar förbi. Linnea i rullstol. Kaos och trängsel. Kyla in i märgen. Men också glädje när vi fick gå före i Sagoslottskön. När vi kurade ihop oss i vagnen, åt brända mandlar och åkte extravarv.
Jag biter pliktskyldigt ihop. Ler och beter mig. Andas och låtsas att det inte berör. Stänger dörren till känslorna.
Den lurviga räddar mig. Jag måste hem och rasta.
De andra stannar.
Hemma slår jag på tv:n. Japanskt tecknat. Det som var de sista favoriterna. Filmerna vi slukade på kirurgen. Filmen som blev den sista hon såg.
Ändå känns det lättare ensam. Mer som att jag är i fas med hur jag mår.
När lillasyster kommer hem utbrister hon: 

- Tack för att ni tvingade mig! Jag har haft det jätteroligt!
 
Hon har fått ett nytt, bättre minne. 
Det är värt mycket.
Mitt gamla sitter kvar, fastetsat. Jag tänker att det får vara just så.

saknaden efter det som borde vara

Det är fredag eftermiddag.
Jag har varit på jobbet. Tiden har flugit. Jag är uppfylld av känslan att vara vanlig.
Fredagströttheten sprider sig i kroppen.
Varje steg är fylld av längtan.
Till familjemiddag. Till kramar och mys i soffan. Till ostbågar och Idol.
Till min fina Linnea.
Till hela min familj.
Så sätter jag mig i bilen och möter verkligheten.
Klumpen i halsen växer. Ögonen tåras. Saknaden väller fram.
Min längtan är ouppnåelig.
Den kan aldrig bli komplett.
Istället för att åka hem åker jag och tänder ljus på hennes grav.
Så långt ifrån livet som det borde vara.

att våga adventspynta

Så händer det. Trots att det bär mig emot.
Den där ilskan över att det inte blev som det skulle väger tungt.
Målbilden av att allt skulle var bra när julstjärnorna hängdes upp för två år sedan ligger kraschad.
Jag vill egentligen inte.
Jag vill skita i julen.
För inget blir riktigt bra igen.
Ändå pyntar jag. För lillasyster.
För att vår mistgrupp ska ha träff hos oss.
Jag vill att det ska kännas mysigt när de kommer.
Därför sväljer jag motståndet.
Och upplever något oväntat.
Det känns faktiskt bra.
Energin flödar.
Saker som samlats på hög ordnas av bara farten. Foton ramas in. Mattan kemtvättas. Lampor skruvas upp. Pepparkakshjärtan bakas. Graven pyntas.
Ett lugn sprider sig.
Det känns som att Linnea är med mig.
Som om det gamla jaget vaknar inom mig.
Det känns inte alls som jag trodde.
Inte alls så smärtsamt.

När vi alla träffas vid Linneas plats och skickar rislyktor till våra barn i himlen känner jag att det kanske går ändå.
Det här med att fira jul är kanske inte omöjligt.
Inte när man har så många fina i sitt liv.

november rain

Grå himmel. Ihärdigt regn. Blöta hundpromenader.
Ensamhet.
Matlagning med tillhörande disk.
Mörkret som kommer innan man ens hunnit se ljuset.
Det har alltid varit den svåraste tiden.
Men tanken på julstjärnor i varje fönster. Mys till julkalender. Pepparkakor, vörtbröd och glögg. Hyacintdoft. Stearinljus.
Det är det som gjort det uthärdligt.
Nu känner jag mig vilsen.
Jag vill inte ha pynt. Jag vill inte ha mys. Jag vill spola förbi julen.
Det var ju hennes tid.
Nu känns den tiden svårare än den blåsigaste novemberdagen.
Vad ska jag längta nu efter?
Vad ska hjälpa mig förbi två svåra månader?
Jag försöker att bryta ner min längtan, såsom M lärt mig.
Längtan behöver inte vara långt fram. Längtan kan vara i det närmsta.
Jag tänker på morgonkaffe. Varm dusch efter kall promenad. Fika med vänner. Familjestunder med nytt mys.
Det finns många, många små saker att längta till.
Jag ska bara lära mig att ändra perspektiv.

lillkusinen

Så finns det födelsedagar som går att fira.
Fina kusinen fyller tre år. Idag.
Här på jorden.
Som du hade tyckt om henne, Linnea.
Som du hade köpt finheter till henne. Som du längtade efter henne innan hon kom.
Så fin du hann vara den lilla tid ni fick tillsammans.

Och så fin du skulle varit.
Jävla skitcancer som tog det ifrån oss.

tacksamhet för att ha dem jag önskar att jag aldrig träffat

Idag är dagen då en liten flicka lämnade. Fyra år har gått. Fortfarande är det lika svårt.
Imorgon är det första årsdagen för en annan flicka som numera inte lever här.
Jag skulle kunna fylla hela kalendern med smärtsamma datum.
Så många dödsdagar.
Så många födelsedagar utan.
Jag vet mer än jag någonsin önskat.
Många av barnen har jag inte träffat. Ändå känner jag dem genom deras familjer.
Jag tänker på alla de fina familjer som jag lärt känna.
Hur de bär mig.
Och hur jag bär dem inom mig.
Vetskapen gör mig sorgsnare.
Men i livet efter skulle jag aldrig klara mig utan dem.

ambulanser

Vi bor nära sjukhuset.
Ibland för nära.
Eller numera, mest hela tiden.
För de hörs och syns alldeles för ofta.
Signalerna som skriker att det är allvar. Det blå ljuset som blinkar fara.
Hjärtat stannar lite varje gång.
Jag känner paniken i strupen. Rädslan hamrar i bröstet.
Jag undrar vems liv det är som stannar.
Så som det gjorde när vi fick veta.
Om allt är oåterkalleligt.
En enkel rakt in i helvetet.
Eller om allt kanske blir bra.
Om allt bara blir en parantes i livet. Lämnar ett ärr efter en svår tid.
Jag ryser och lider.
Någons liv vänder.
Just nu.
För att aldrig mer bli sig likt.