fjorton månader

14 månader idag.
14 månader sedan hon dog.
Lika länge som hon var sjuk.
28 månader sedan hon var frisk.
Nästan ett och halvt år.
Ett hav av sorg sedan livet var vanligt.
En evighet.

lite lättare

De där dagarna när det knappt går att andas.
När sorgen tar över så mycket att jag inte förstår hur jag ska överleva.
Då allt känns svart och svårt.
Då timmarna avverkas för att nå den kemiska sömnen.
Dessa dagar bryts av lillasyster.
M är bortrest.
Och vetskapen av att allt hänger på mig gör plötsligt allt lättare.
Sorgen får knuffas undan lite grann.
En lärorik insikt, säger psykologen.
Hur jag mår bättre av att känna mig behövd.
Jag håller med.
Och hänger upp tanken på min mentala anslagstavla.
Lovar mig att komma ihåg känslan när det blir svårare igen.
För det förstår jag att det blir.
Men nu känns det lite lättare.
Jag vilar mig mot det.
Medan jag någonstans inom mig hör mina gamla slitna ord.
"Man kan välja att göra saker svårare eller lättare.
Det handlar bara om rätt inställning."
Jag ska försöka göra det lättare.
Lillasyster får mig att vilja.

försommarkväll

Jag kör bilen genom barndomens kvarter.
Det är kväll.
En sådan där magiskt vacker kväll.
Den ljumna luften vibrerar av uppsluppenhet.
Människor som strosar nerför gatan.
Lite planlöst.
Som om inget känns viktigt utom just lyckan av att bara få vara.
I en vacker försommarkväll.
I backspegeln ser jag hustaken vila mot mörkblå kvällshimmel.
Allt är så vackert.
Jag känner hur något smulas sönder i mig.
Hur jag mentalt krockar.
Med människor som njuter.
Och det liv som nu måste levas.
Yogan har slagit hål på det kemiska avtrubbade.
Tårar rinner ner för mina kinder.
I spegeln av allt det fina.
Känns livet svartare och svårare.
Jag sörjer livet som aldrig blir.
Lika mycket som jag saknar min finaste.
För en stund hotar orättvisan att kväva mig.
Orättvisan att jag lever.
Utan förmågan att längre njuta.
Dagar som fylls ut.
Bockas av.
För att de måste levas.
Det känns fult och futtigt.
När jag vet att andra inte har valet.
Linnea, Lina och andra som inte har dessa dagar.
Som jag så enkelt slänger bort.
Det blir så svårt att förhålla sig till.
Samtidigt som det är så svårt att göra det bättre.
För hur mycket jag än kämpar med att fylla med det bra.
Är det i sista änden mer för att döva än för att leva.
Och jag undrar hur det kan vara okej.

det fina i ett par gamla skor

När Linnea dör flyttar lillasyster in i hennes gamla ridskor.
I början ser de rätt okej ut. Skinnet är helt, blankt och svart. Skorna kan lätt tas för en vanlig höstkänga.
Möjligtvis något nummer för stora.
Lillasyster använder skorna i alla möjliga sammanhang.
Till skolan.
I snöslask och regn.
Till kalaset.
Och då börjar den ordentliga mamman som bor i mig skruva sig några varv.
Till kalas.
Där går väl ändå gränsen.
Jag lirkar med lillasyster.
Försöker få henne att använda något av de andra hela och nya par som inhandlats.
Men lillasyster håller fast vid kängorna likt ett gammalt kärt gosedjur.
Så blir det varmt.
Kängorna varvas med Converse och flipflops.
Läget känns okej.
Även om en liten del i mig skäms för de, numera slitna, kängorna.
Jag anar hur tanter lägger huvudet på sned. Hur de tänker, stackars barn. Inte nog med att hon förlorade sin syster. Hennes mamma blev galen på kuppen. Och nu får hon gå i gamla trasiga skor.
Fast jag egentligen tror jag att de förstår.
Men ändå får det mig att känna mig lite dålig.
Slarvig.

Till slut blir nog kängorna lite väl svettiga.
Till och med för lillasyster.
Nya lätta hoppa-i skor inhandlas.
Två par.
Lillasyster verkar nöjd.
En dag.
För sen är de nya skorna plötsligt för små.
Och kängorna sitter åter på hennes fötter.
Och då.
Då sträcker jag på mig.
Och så skänker jag den fina mist-mamman en tacksamhets tanke.
För att hon fick mig att se hur fint det kan vara med ett par gamla ärvda skor.
Det finns värre saker att lägga energi på.
Tack, mamma Lena!

det ska gå

9 juni 2012
Natten efter det dåliga beskedet kan jag knappt sova.
Jag har svårt att bli av med oron inom mig.
Skräcken håller mig vaken.
Får tårarna att rinna över.
Om hon dör så dör jag, tänker jag.
Jag behöver ladda om.
Jag behöver hitta en ny övertygelse om att det ska gå.
Men vet inte hur.
Jag läser om flickan som dog trots bra odds.
Jag läser om läkaren som äter sig frisk
Jag läser tills jag varken vet ut eller in.
Tills morgonen närmar sig.
Och jag får kapsla in min rädsla och sorg.
På dagen kommer vännerna från Göteborg.
Vi vuxna sätter oss i det lilla köket med vårt sjukhuskaffe.
Finaste vännen sitter mitt emot.
Hon som med minimala marginaler klarat sig mot cancern.
Vi pratar om beskedet.
Om odds och siffror.
Om att kämpa tills det inte längre är möjligt.
Jag tänker att vi inte kunde fått bättre besök just idag.
För just de kan ge oss hoppet.
De som vet.
Jag känner hur orken och viljan kommer tillbaka.
Det ska gå.
För att det måste.
Något annat finns inte.

himlen är överskattad

Jag börjar skriva flera gånger.
Men orden hamnar bara fel.
Blir så futtiga.
Jag kan inte riktigt spegla känslan.
Men jag måste ändå få skriva att ännu fin människa lämnat jorden.
Jag kände henne inte personligen.
Men vet hur hon kämpat.
Inte bara mot cancern.
Utan även mot vården som de sjuka får.
Eller snarare inte får.
Hon stred en lång och svår kamp mot sjukdomen jag så lätt övervann.
Det får mig att återigen inse hur skört livet är.
Hur tunn linjen är mellan liv och död.
Hur det lika gärna kunde varit jag.
Hon är den tredje unga kvinnan som förlorat mot malignt melanom på kort tid.
Kvar står man och tre barn.
Som saknar och ska förstå.
Hur livet ska gå vidare.
Det märkliga, svåra efterlivet.
Det är lika ofattbart varje gång.
Lika orättvist.
Kära Lina! Jag hoppas att himlen trots allt inte är överskattad.
Utan att det är en alldeles makalös plats.
Jag hoppas att allt får sin förklaring.
För det är svårt att förstå meningen.
För oss som står kvar.

ännu en födelsedag i landet någon annanstans

Pappa.
Idag skulle du fyllt 60 år.
Jag undrar hur vi skulle ha firat.
Jag undrar om vi till slut skulle ha mötts på samma våglängd.
Och accepterat varandra för de vi blev.
Förstått den form vår relation fick.
Jag fantiserar om hur du blir grattad i landet någon annanstans.
Kanske Linnea har bakat en tårta åt dig.
Säkerligen har hon garnerat den alldeles sagolikt fint.
Kanske får du vara den morfar jag aldrig tillät dig att vara.
Kanske får du vara den pappa du aldrig kunde bli.
Jag hoppas det!

Linneas garntårta gjord på sjukhuset 2012