i dödens väntrum

söndagen den 7 april 2013
Den fina säger att det bara är ett dygn kvar.
Som mest.
I efterhand kan jag se det på bilderna.
Hur hon liksom bleknar till en nästan genomskinlig nyans.
Sjuksköterskan viskar till mig att det ibland kan det hjälpa om den som står riktigt nära säger orden.
Det är okej, du får släppa taget.
Men jag kan inte.
Det är alldeles för svårt.
Trots att jag ser hur hon kämpar.
Jag har hjälpt henne att hålla uppe huvudet.
Och syrgastratten nära näsan.
Timme efter timme.
Dag och natt.
Det är en tyst kamp.
Med syrgasljudet som en evig bakgrundsmusik.
Men jag kan inte.
Det gör alldeles för ont.
Det blir M som vågar säga orden.
Medan jag åker hem för hämta de kläder hon ska begravas i.
En liten klok del av mig säger att det är bäst innan.
Efteråt kommer jag inte att fungera.
Jag stryker hennes vita klänning och hoppas att jag ska hinna tillbaka.
Så att jag får vara nära.
Tills döden skiljer oss åt.
Och jag hinner.
För hon fortsätter kämpa.
I över ett dygn till.

att berätta det värsta

lördagen den 6 april 2013
Vi kommer till 322.
Dubbelrummet är inrett med rosa sänghimmel och vackra bilder.
Vårt hem för så länge det kommer att ta.
Med egen sköterska och vår läkare ständigt nära.
Med all smärtlindring och lugnande som krävs.
Det är ett virr-varr av minnesfragment.
En konstig låtsasvärld där allt krävs för att inte bli galen.
Lillasyster handlar fotbollsskor och går på sin första fotbollsträning.
Hon kommer tillbaka med godis och film.
I allt det absurda, smärtsamma försöker vi skapa finhet.
Att vara tillsammans innan det är försent.
Efter att sovit sitter Linnea uppe.
Hon har för ont för att ligga ner.
Hon kommer inte att ligga ner förrän allt är förbi.
Läkaren tror att metastasen trycker mot mjälten.
Trots smärtor är hon ändå närvarande.
Vi pratar med Linnea som inte verkar förstå.
Men barn vet säger finaste läkaren.
Jag vet inte.
Kanske spelar det ingen roll.
Så länge hon vet att vi är där.
Vi pratar med lillasyster.
Det är något av det smärtsammaste.
Jag önskar att jag kunde rädda henne från det onda.
Men jag kan varken rädda henne eller Linnea.
Linnea halvligger med huvudet i mitt knä.
Lillasyster sitter i min famn.
Linnea tittar upp från sin syrgas.
När hon hör lillasysters tårar.
Hon tittar upp och undrar varför lillasyster gråter.
Jag kan bara svara att vi är så ledsna för att hon är så sjuk.
Jag kan inte förmå mig att säga orden.
Det blir sista stunden hon är med oss på riktigt.
De sista två dagarna blir en kamp.
Ett töcken av smärta som kräver all koncentration.
Till sista andetaget.

livet är snart över

fredagen den 5 april 2013
Biopsiprovet är inte klart.
Vi vet först på måndag.
Men läkarna är näst-intill säkra.
Det går inte.
Det finns inget som kan rädda henne.
På bilderna syns det hur cancern kommit tillbaka precis ovanför hjärtat.
På bröstbenet.
På samma ställe där den mest svåropererade metastasen satt.
Hjärtat pressas åt sidan.
Exakt hur döden kommer vet läkarna inte.
Men den kommer.
Vi är kvar på kirurgen.
Först imorgon finns det plats för oss på 322.
En helg där.
Sedan planerar vi för att åka hem.
För att få våra sista dagar.
Innan dess måste vi få instruktioner från ett team på Sahlgrenska.
Så att vi kan hantera syrgasen.
Något som är möjligt först på måndag.
Linnea är trött.
Sover mest.
Men det kan bli bra dagar.
Det kan vända.
Bli bättre innan det blir sämre.
På måndag ska vi berätta för Linnea att det inte finns något mer att göra.
Jag förstår inte hur.
Men finaste läkaren ska hjälpa oss.
Jag förstår inte hur jag ska kunna se henne i ögonen.
Varken före eller efter.
Min blick måste skrika att jag svikit henne.
Att jag inte kan hålla mitt löfte.
Att skydda henne från allt ont.
Det måste synas att hela jag håller på att dö.
Tillsammans med henne.
Men jag ska inte väja.
Jag måste orka.
Fast hela jag bara är ett skal ovanpå ett trasig inre.

På kvällen ligger jag bredvid henne en stund.
Tills det gör för ont.
Jag försöker suga in all doft.
All känsla av henne.
Medan Let´s dance visas på tv.
Finaste läkaren kommer in och viskar godnatt.
Min mamma kommer förbi och klappar på oss.
När Linnea somnat pratar jag med Martin utanför rummet.
Finaste läkaren har ringt honom.
Hon ville inte störa oss där vi låg.
Men hon var tvungen att berätta att vi inte har så lång tid som de trodde.
Hon kunde se det när hon tittade in.
Imorgon får vi ett dubbelrum på onkologen.
Så att vi kan vara samlade den sista tiden.
För det kommer inte att bli någon hemgång.
Det kommer att gå för fort.
Livet är snart över.

när livet stannar

Torsdagen den 4 april 2013
Och så tog livet slut.
Dagen då läkarna sa att det inget mer fanns att göra.
Dagen då de trodde att vi kanske hade en månad kvar.
Det som blev fyra dagar.
Dagen då vi skulle försöka förhålla oss till det faktum att livet skulle levas utan.
Utan vår Linnea.
Dagar som blev ett vakuum.
Som vi levde bredvid livet.
Och som jag fortfarande gör.
Ett år sedan livet och hoppet tog slut.

Inlägg skrivet 6 januari 2014
Tysklandsfärjan
Innanför dörrarna på röntgenmottagingen står den.
I en monter av glas.
En tysklandsfärja av lego.
Solblekt.
Den har stått där i många år.
Ända sedan jag själv bröt armen som barn.
Vi passerar den.
I rullstol.
I säng.
Jag berättar om den brutna armen.
Jag berättar om den riktiga båten.
Om hur vi, när jag var barn, fick hoppa in på bildäck när båten höll på att åka utan oss.
Jag pratar för att slippa tänka.
Men inom mig blåser en ledsen vind. Som önskar att vi också var där för en bruten arm.
Inte för ett stålben eller metastaser i lungorna.

Jag minns gången.
När en biopsi skulle göras.
Utbuktnaden som jag övertalade mig var vätska. Som kanske uppstått efter lungoperationen.
Jag minns kirurgens ord. Att vi beroende på biopsin hamnar där vi hör hemma efteråt. 
På kirurgavdelningen eller på barncanceravdelningen.

Jag minns onkologläkaren som plötsligt kom.
Inte ett ord. Allvarlig blick.
Jag minns känslan av att nästan ramla sönder och falla isär i tusen bitar på golvet.
I stolen där jag satt utanför ct-röntgen.
Hur jag fick anstränga mig för att hålla ihop.
Jag minns rädslan.
Jag minns insikten.
Att det inte var bra. Inte det minsta.
På väg upp till uppvaket gick jag bakom sängen.
Tyst.
Med iskall mage och ett trasigt hjärta.
Sista gången jag passerade båten.
Fyra dagar senare var hon död.

tiden som försvinner

Onsdagen den 3 april 2013

Det är förmiddag.
Jag har sovit hemma.
En trött, tung sömn.
Sedan några veckor turas vi om.
En natt med Linnea.
En natt med lillasyster.
Det har gått tre veckor sedan andra lungoperationen.
Påsken har kommit och gått.
Men ändå har Linnea fortfarande inte blivit tillräckligt bra för att få komma hem.
Ute i trädgården står en tjej och klipper vårt äppelträd.
Inne går jag och väntar på lillasyster som sovit hos en kompis.
Så att jag kan åka tillbaka till sjukhuset.
M ringer mig.
Han låter rädd. Rösten vibrerar som att gråten är nära.

- Det är inte bra. Inte bra alls. Hon vaknade och kräktes.
Nu vill läkarna göra en CT. De vill undersöka utbuktnaden.
- Jag kommer så fort jag får tag på lillasyster, svarar jag.

När vi lagt på lägger jag mig på lillasysters golv och bara gråter.
Jag är så rädd.
Jag försöker samla mig. I huvudet försöker jag organisera upp vad nästa steg ska bli. Jag försöker övertyga mig om att allt ska bli bra.
Men magen vet.
Tiden är snart slut.

På eftermiddagen efter röntgen sitter vi i ett litet rum med kirurgen, finaste läkaren och en sjuksköterska.
Rummet som heter tonårsrum.
På bilderna ser man vätska som samlats ovanför hjärtat. Det är det som buktar ut på bröstet. Det ser ut som vatten som lungan samlat på sig.
Vi diskuterar hur vi ska få bort vätskan. Om nya rör ska opereras in. Hur mycket mobilisering kan hjälpa.
Jag berättar om när jag tog bort lymfkörtlar i ljumsken. Hur det hela tiden fylldes på med vätska, så att jag ständigt hade en knöl stor som en golfboll. Jag berättar hur jag var tvungen att suga ut vätskan varannan dag i flera veckor för att kroppen inte själv förstod var den skulle göra.
Jag frågar om det kan vara så med Linnea med.
Jag vill så gärna hitta en logisk förklaring.
En ofarlig.
Kirurgen svarar att det mycket väl kan vara så.
Teamet ska diskutera vidare hur de ska göra.

Efteråt går jag in till min finaste Linnea och bara kramas.
Hon är mycket trött.
Rädslan vill inte riktigt försvinna.
Även om hotet inte verkar akut.
Det har gått ett år sedan den där dagen då hoppet fortfarande fanns.
I år får äppelträdet stå oklippt.
I år finns ingen ork.
Bara sorg.
Och en stor, stor saknad.

snart ett år

Finaste fröken frågar lillasyster hur hon vill ha det på årsdagen.
Om hon vill vara på skolan eller hemma.
Om hon vill att hela klassen ska uppmärksamma dagen.
Eller om hon vill göra något med henne och de två närmaste.
Lillasyster väljer det sista.
När lillasyster berättar blir jag alldeles varm och lycklig.
Tårarna rinner.
Hjärtat svämmar över.
Mitt i det sorgligaste.
Blir jag glad.
Vilken tur att vi får ha just denna fina fröken.
Att hon tänker och förstår.
Att hon inte glömmer.
Att Linnea får finnas och hedras.
Att hon verkligen ser lillasyster.
Tack, finaste fröken.

mammor långt före

Så tittar jag då äntligen på programmet.
När livet vänder.
Programmet som vännerna säger andas tro.
Jag hör mammans ord om hur hon inte ville leva.
Tankar jag tänker varje dag.
Jag hör hur hon idag ändå lever ett bra liv.
Det ger hopp.
Blandat med viss skepticism.
För det är svårt att verkligen förstå att det går att hitta viljan igen.
Inte bara insikten att man ska.
Utan viljan.

För drygt ett år sedan såg jag en annan del av programserien.
Som också handlade om en mamma som förlorat.
Jag såg den under Linneas andra lungoperation.
Kanske var det en ren överlevnadsinstinkt.
Ett behov att se någon annan leva även om det värsta hänt.
Ett behov att förbereda mig på livet utan.
Om det inte skulle gå.
Som om det vore möjligt.
För det gick bara att ana smärtan.
Men inte att tänka vidare.
Hur livet fortsätter.
Tillsammans med smärtan.
Jag förstår det fortfarande inte.
För det borde vara omöjligt.