och utanför står körsbärsträdet i blom

Det är fredag.
Min yogadag.
I ett soligt rum ligger jag på en yogamatta av ull.
Och försöker koncentrera mig på att andas.
På att bara var här och nu.
De olika övningarna kräver min fulla koncentration.
Och även om sorgen hela tiden är närvarande.
Stundtals även intensifieras.
Är det en stund med paus från det svartaste.
Jag koncentrerar mig på att låta tankarna sväva.
På att bara känna min kropp.
Och hur andningen cirkulerar in genom näsan medan jag tänker sat.
Hur luften fyller mina lungor och förs vidare ut i min kropp.
Och sedan ut genom näsan medan jag tänker nam.
Allt samtidigt som jag gör de olika rörelserna.
När kriyan är klar är det dags för mantrasång.
Sången och stillheten fyller mig.
För en stund lyckas jag vara ett.
Livet är nu.
Inte då eller sen.
Efteråt kliver jag ut i solskenet.
Jag kisar mot körsbärsträdet som nu fått blommor.
Och allt känns lättare.
Livet är fortfarande sorgligt.
Men nu med ny energi och lugn.
Själen har fått vila.
En stund.

kroppsliga symtom

Idag började jag dagen med en frukost på ett närliggande café med en fin vän.
En vän jag längtat efter.
Jag vill.
Även om jag inte riktigt orkar.
Det är bara vi två där till en början.
Men trots lugnet.
Trots att jag känner mig helt trygg med situationen.
Så känner jag hur caféet gungar.
Yrseln och trycket över bröstet ökar.
Trycket över bröstet kramar åt så att jag får svårt att andas.
Yrseln får mig att vilja hålla fast vid bordskanten, så att jag inte ska trilla av stolen.
Jag säger inget.
Istället försöker jag ignorera de kroppsliga signalerna.
Det är några av de symtom som är konstanta.
Som hör till det nya livet.
Som ökar och minskar utan logik.
Det är inte jag som har fjärrkontrollen.
Men jag undrar vem eller vad som styr.
För jag lägger ingen vikt vid symtomen.
Oroar mig inte.
Jag bara konstaterar.
Att de finns.
Hemma får jag lägga mig ner.
Bara för att det är omöjligt att stå.
Det gör mig frustrerad att kroppen måste säga ifrån när jag försöker.
Jag funderar på vad som utlöser symtomen.
Om jag kan hindra dem.
Om jag kan minska dem.
Kan det vara kroppen som säger ifrån när jag pressat bort sorgen för länge.
När jag låtsas vara en vanlig vän och mamma.
Eller är det kroppens sätt att gråta när inga tårar orkar komma.
Kanske är det bara symtom på en utmattningsdepression som kommer från sjukdomstiden.
Är jag bara för trött.
Eller är det för att jag känner mig inträngd i ett hörn så fort när det handlar för mycket om min sorg.
För att jag inte vill vara "tyckt-synd-om".
För att jag vill vara vanliga jag.
Glad och lättsam.
Jag lyckas inte helt förstå varför.
Jag får bara ligga ner och vila.
Och vänta på att jag ska orka resa mig igen.

fjälldagar

Tre dagar med vänner i fjällen.
Tre dagar då sorgen skjuts lite åt sidan.
Mer blir som en ständig skugga.
Dagar då det känns som att leva lite vid sidan av sig själv.
Låtsasliv.
Annorlunda.
Anspänt och avslappnande på samma gång.
Även om sorgen emellanåt bubblar upp och tränger sig på.
Så går det att vara nästan vanlig.
Kanske är det yogan som lärt mig att vara här och nu.
Kanske är det sjukdomstiden som lärt mig att dela in tiden i olika fack.
Sorgfack.
Och.
Vara-vanlig-människa fack.
Jag vet knappt om det är för lillasysters, vännernas eller min egen skull.
Men det är så det fungerar.
Och, hur som helst, så är jag tacksam över att det går att pressa undan.
Den tunga sorgen.
För den väller genast över mig så fort jag låser upp dörren till vårt hem.
Hemma igen.
Och tillbaka till livet utan.
Så som livet är nu.

den vita och den svarta

I mig har det flyttat in två personer.
Ja, egentligen fler om vi ska vara helt korrekta.
Men det är just de där två som får mig att undra om jag blivit galen.
Den vita.
Som puschar mig framåt.
Som hejar på vid varje litet framsteg.
Det är hon som ser till att jag reser mig när jag legat för länge.
Det är hon som planerar och vågar tro.
Det är hon som får mig att gå på yoga.
Gå ut.
Äta.
Klä mig.
Det är hon som försöker skapa mening med livet.
Utöver det självklara.
Att leva för lillasyster.
Medan den svarta.
Är hon som vägrar leva.
Väntar på döden.
Bockar av dagar.
Det är hon som skrattar lite rått när jag planerar framåt.
Det är hon som drar mig bakåt.
Neråt.
Som skriker sluta när jag gör för mycket som får kroppen att mår bra.
Hon säger: om du tar hand om dig är risken att du lever längre.
För ge upp är visserligen inte ett alternativ.
Ens för henne.
Men hon tror att livet själv kan ordna det som är självklart.
Att man inte kan leva när ens älskade dotter dör.
Det är hon som hurrar för vid varje fysisk smärta.
Säger att det är tumörer.
Födda ur sorgen.
Och då ger hon känslan av lättnad.
De där två som är varandras motsatser gör mig galen.
Vem ska jag lyssna på.
Kan de två förenas.
Måste man välja.
Eller ska jag acceptera dem båda.
Som två delar av mitt nya jag.

pioner, röd kur och trötthet

23/5 - 29/5 2012
Våren är pionernas tid.
Pioner som jag alltid haft en barnslig kärlek till.
I brist på levande gör Linnea och jag rosa och vita pom-poms som får pryda det där lila rummet på Q84:a.
Rummet som är vårt i fyra veckor.
Men trots låtsaspioner.
Och trots att vårljuset sipprar in genom fönstret med utsikt mot Hagaparken.
Och trots att avdelningen har den där känsla som mitt i all misär ändå sprider hopp.
Så kan inte det ta bort det faktum att tröttheten börjar slita på mig.
Linnea har nu startat sin röda kur.
Den som hon mår sämst av.
Den som betyder många kräkningar.
Och kur innebär, som alltid, flertalet kissningar per natt.
Det är en procedur att förflytta henne över till rullstolen för att köra in till toaletten.
Och där över till toalettstolen.
Och sen tillbaks.
Jag räknar till fem pumpar med lika många slangar som ska kontrolleras vid varje förflyttning.
På det ett ben som måste hjälpas till att hållas i.
För att inte tala om knappen som Linnea är så rädd att man ska komma åt.
Och den där laddningssladden i väggen som jag lika ofta glömmer att dra ur.
En natt är jag farligt nära att missa en slang som nästlat sig in bredvid knappen.
Den incidenten.
Som får mig att inse att tröttheten gör mig farlig.
Tillsammans med orden från fina sköterskan:
Om du inte tänker sova hemma för din skull, så tycker jag att du ska tänka på lillasyster. Hon behöver sin mamma också.
Det får mig att tillslut välja att sova hemma.
Trots Linneas protester.
Andra och sista gången under den 11 månader långa behandlingen.
Och konstigt nog sover jag ganska bra.
För kroppen har insett att det finns en tid för allting.
Och att det är bäst att samla krafter när tillfälle ges.

att vara så trött på livet och sorgen

Vad gör man när man lever.
Fast man inte alls vill.
När man lever för någon annan.
När man lever för att det inte är ens val att välja bort.
När varje dag kretsar kring döden.
På hennes.
Som tog slut alldeles för fort.
På min egna.
Som jag väntar på.
Och hur jag ska göra för att stå ut.
Till dess.
Vad gör man när man inte kan sluta tänka.
När kroppen är så trött på sorgen.
Som bara snurrar runt.
Och liksom verkar fastna.
Lite som en gammal repig Lp-skiva.
Vad gör man när man inte orkar.
När allt utom sorgen känns falskt.
Ungefär som ett skådespel.
Som försöker lura både mig själv och andra.
Det har snart gått ett år.
Men just nu känner jag mig inte ett dugg klokare.
Utan bara mer förvirrad.
Och fruktansvärt trött.

tillbaka på Q84:a

16 maj - 22 maj 2012
De där första dagarna på Q84:a efter operation och rehabilitering känns lättare.
Här är hemma.
Här är varmt och ljust.
Målarverkstan som piggar upp.
Clowner som gör ballongfigurer och bjuder oss på choklad.
Liv och rörelse i de färgglada korridorerna.
Både av barn, föräldrar och personal.
Som vi känner.
Febern försvinner.
Crp:t sjunker.
Och varje framsteg ger hopp.
Linnea har sjukgymnastik två gånger om dagen.
Det handlar mest om att kunna böja knäet liggandes i sängen.
Att stå upp vid ett gåbord.
Och att komma upp och sitta i rullstolen.
Hon har fått droppfot efter operationen.
Nervbanorna är avskurna, så att Linnea inte kan lyfta sina tår.
Dessutom är det nya benet längre.
Det underlättar förstås inte gångträningen.
Men hon får en skena och specialgjorda gymnastikskor.
Även om hjärtat känns lättare är det förstås svåra dagar också.
Kantade av oro och sömnbrist.
Matintaget är inte stort.
Knappt något via munnen.
Inte fulla mängder via knappen.
Hon kräks en del.
Och TPN:et kan bara ges fram till nästa kur.
Hon har svårt att vända sig själv när hon sover.
Var tredje timme får vi se till att hon ändrar sängläge med hjälp av kuddar.
För att undvika liggsår.
Det friska benet har en stor blåsa på hälen efter operationen.
Smärtorna är hyfsat under kontroll.
Med hjälp av morfinpump och bolusdoser.
Morfinberoendet som stressar mig.
Men ändå.
Det är dagar med hopp.
Dagar då hon är fri från cellgifterna och dess biverkningar.
Det är dagar innan vi får provsvaren.
De som tyvärr kommer att sänka vårt hopp.
De som visar den obehagliga riktningen.
Som säger att det här nog inte kommer att gå.