tuggummihjärna

Alarmet väcker mig med ett ryck.
Sömnen har varit djup. En hel natt utan att vakna.
En kemisk sömn.
Men ändå en sömn.
Stapplande tar jag mig in till lillasyster.
Jag känner hur sömntabletterna dröjer sig kvar. Gången är stapplande och jag stöter i dörrposten.
Jag får kämpa mig upp från dimman.
Tabletterna har fått för få timmar.
Det känns som att någon tagit flera meter med bomull och virat den runt hjärnan.  Som utgör ett hinder mellan mig och mina tankar.
De som trots allt sipprar igenom är sega och trådiga som ett gammalt tuggummi.
Osammanhängande.
Avhuggna.
Kantiga.
Det tar emot.
Detta är en av anledningarna till att jag alltid avskytt mediciner.
De får mig att känna mig dum.
Tappa fokus och kontroll.
Men kanske.
Kanske är det ändå ett tillstånd som är lite välkommet nu.
För på något sätt är det som att inte sorgen heller orkar tränga sig igenom bomullen.
Som att också känslorna blir lite avtrubbade.
Och det är ändå lite skönt.
För omväxlings skull.

hopplöshet

Snart ett år.
Det närmar sig.
Det har gått fort.
Men känns samtidigt som en evighet.
Är jag framme vid ett stopp.
Blir det inte bättre.
Strategierna att fylla dagar varvat med stilla dagar verkar fungera.
För tillfället.
Men framtidstron är borta.
Det är tröttsamt att bara trampa.
Bara överleva.
Fylla för att fyllas.
Trots att det förstås ger glädje.
Är det mer som tillfälliga plåster.
Tillfälligt bedövande.
Men botar det?
Håller det i längden?

kanelbulledoft och bekanta ansikten

9/5-16/5 2012
Tiden efter benoperationen sniglar sig fram.
Dagar blir vecka.
Det känns som en evighet.
Och inte en sekund att andas.
Än mindre äta.
Utan bror hade jag nog svultit ihjäl.
Dagarna fylls av människor från sjukhusets alla kategorier.
Av rutiner och måsten.
Den nya knappen måste handmatas.
Sex gånger om dagen.
Det är inte helt lätt när vår barnsköterska inte har tid att komma med sondmat.
Sondmat som kanske inte ens finns utan måste hämtas på andra avdelningar.
Och hade jag varit piggare och modigare hade jag sagt:
För helvete människa, ge mig en dagsranson åt gången så slipper dina små ben springa runt så mycket.
Men det gör jag inte. 
För jag är inte alls pigg.
Och inte det minsta modig.
Och förresten är barnsköterskan av den där sorten där minsta lilla måste lindas in.
Så jag skämtar och stryker medhårs för att det ska bli drägligt.
Nätterna trasas sönder.
Av dropp som ska bytas.
Av kontroller som måste göras.
Av vändningar för att undvika liggsår.
Av värk i benet som måste avlastas.
Av "Lillys special" som gör att blöjan måste bytas nästan varje timme.
Med ett nyopererat ben, kateterslang och alla möjliga slangar är det omöjligt att göra själv.
Vi måste vara tre.
Det blir ett fasligt ringande på klockan.
Tur att vi fått rummet bredvid sköterskeexpeditionen.
Och tur att hon är så omtöcknad av alla mediciner att hon inte orkar känna förödmjukelsen av att ha blöja.
Precis allt gör ont i mig dessa dagar.
Att se henne så ynklig.
Att inte kunna locka fram skrattet.
Och jag är rädd hela tiden.
För feber som stiger.
För hur allt har gått och hur allt ska bli.
Tröttheten förvandlar tiden till ett töcken.
Jag känner hur orken sakta men säkert krackelerar.
Hur jag får gräva djupare för att hitta kraften.
Men på något sätt går dessa dagar.
Långsamt blir Linnea starkare.
Jag hurrar för varje medicin som tas bort.
Hejdå ryggmärgsbedövning.
Hejdå kateter och blöjor.
Och trots att sjuksköterskorna är lika fantastiska som barnsköterskan är hemsk.
Så är jag glad när vi får lämna ortopedavdelningen.
När vi kan komma hem till Q 84:a igen.
Där jag kan andas in kanelbulledoften som sprids, och blandas med ljudet och rörelserna i korridoren från bekanta ansikten.
Jag känner hur mycket jag saknat mitt andra hem.
Jag ser hur Linnea blommar upp.
Och jag känner kraften sakta komma tillbaka.
För en stund.

cancergåtan

En bekants bekant hör av sig.
En mamma som jag bara känner från sociala medier.
Men kanske sett.
Det kan hända att jag har gått förbi henne i sjukhuskorridoren.
För det visar sig att vi har legat inne samtidigt på Q84:a.
Jag har läst hennes dotters namn utanför ett rum.
Jag brukade undra vem hon var
En flicka med samma sorts cancer.
En flicka i ungefär samma ålder.
Hon dör vår första sommar.
Och jag har ingen aning.
Det sker i det tysta.
Det känns fruktansvärt att inte världen stannar en stund.
Att jag kanske står i köket och dricker kaffe.
När en älskad dotter dör.

Jag och mamman funderar över ärftlighet.
Om det kan hänga ihop.
Med sjukdomar vi båda har med oss.
Kanske var det just därför våra flickor blev sjuka.
Det är smärtsamt att tänka på.
På att vetskapen kanske kunde hindrat döden.
På hur lite kunskap det faktiskt finns.
Om varför, vem och hur.
På hur det känns som ett lotteri där inne i cancervärlden.
Även när man är ur den.
Och så tänker jag en stund på barndomsvännen.
Som dör av ett återfall 33 år senare.
Det gör mig alldeles matt.
För jag inser hur långt det är kvar.
Innan gåtan är löst.
Alldeles för långt.

kraften att kämpa

Trots att jag lovat mig själv efter den där första tiden i sängen.
Gå upp.
Duscha.
Klä mig.
Gärna mascara på varje frans.
Rutiner.
Varje dag.
Hur det än känns.
Så händer det.
Jag hämtar lillasyster i joggingbyxor.
Blek och glåmig.
Det hade aldrig hänt förr.
Nu orkar jag inte bry mig inte längre.
Nu sker det ofta.
Jag ser i lillasysters ögon och tror att hon skäms.
Över den gråa mamman.
I affären senare förstår jag.
När vi tillsammans handlar middagen jag glömt att vi borde äta.
-Mamma, jag tror vi behöver toapapper.
Hon släpar på ett storpack.
-Och juicen mamma, den är slut.
Jag förstår vad de bleka kinderna signalerar.
Att hon måste ta ansvar.
För mamma är ett psykiskt vrak.
Och insikten gör riktigt ont.
Hur jag gör henne besviken.
Och rädd.
Jag vill ju vara stark för henne.
Jag vill att hon ska lita på att jag finns.
Hon behöver det vanliga.
Ramarna måste vara fasta.
Det ger mig kraften.
Att hålla fast vid det som brukade vara jag.
Åtminstone mitt skal.

en dag

Tiden segar sig fram.
Ett val.
Att låta sorgen få forsa fram.
Vädret och jag är överens.
Livet är grått och svårt.
En regnig sörja.
Jag vet inte längre vad som är svårast.
Eller vad som gör mest ont.
Om det är tanken på att hon fick kämpa den tuffaste av strider.
Och ändå förlora.
När jag knappt fick kämpa och ändå leva.
Eller.
Om det är tanken att jag aldrig mer får känna värmen från hennes hand eller höra ljudet från hennes röst.
Att världen är berövad en så fantastisk människa.
Att saknaden river ett stort hål i mig.
Eller.
Om det är tanken på att lillasysters förutsättningar radikalt förändrats.
Jag kan kämpa hur mycket jag vill.
Men hon lever ändå med sina svarta minnen.
Sin saknad.
Och sin sorg över att livet inte ser ut som det borde.
Det är ett virrvarr av smärta.
Det spelar knappast någon roll vad som är värst.
Det gör lika ont ändå.
Min kropp kämpar emot.
Försöker förtvivlat hitta luft.
I allt det svarta.
Någonstans ger det ett lugn.
Att kroppen tillslut kommer att behöva andas.
Att kroppen kommer att resa sig.
Ännu en gång.

uppe på toppen fast ändå nere

Det är en sämre fas.
Förra årets minnen är för tunga.
Jag kämpar på.
Blandar upplevelser.
Möten.
Och vardagssysslor.
Med återhämtning.
Vila
Ensamhet.
Och förtvivlat gråt.
Det är sättet jag lärt mig fungerar.
Varje svacka måste mötas med ett ljus.
Varje positivt möte måste mötas med ensamhet.
Det krävs lyhördhet på kroppens signaler.
För att inte låta endera sidan tippa över.
Jag är inte så bra på det.
Än.
Men jag lär mig.
Och trots att tårarna hotar att rinna i varenda stund dessa dagar.
Känner jag hur jag står uppe på platån.
Det är här uppe som toppen är.
Jag kommer inte att komma mycket högre.
Det kommer att gå upp och det kommer gå ner.
Men inte högre.
Och det i sig gör ont.
Ännu en sak att vänja sig vid
För det gäller att inte förlora sig i hur hopplöst det känns.
Över att detta är så bra det blir.
Och över hur saknaden växer.
Det gäller att suga in det bra.
Och meningsfulla.
Att uppfyllas av alla fina runt om.
En dag i taget.
Det gäller att hålla sig fast.
För att orka.