- Vi arbetar med kroppen i skolan, säger lillasyster mitt i våffelfikat.
Alla fick varsin kroppsdel.
Jag fick lungorna.
Det kändes sådär för att, ja ni vet.
Vi vet, men låtsas ändå vara lite oförstående. Så att hon själv ska få sätta orden.
- Strunt i det, svarar lillasyster. Det spelar förresten ingen roll. Det var inte så farligt ändå.
Men vi vill höra. Så vi lockar och uppmuntrar att berätta.
Och orden kommer:
- Jo, jag tänker på att Linnea fick cancer i lungorna. Och det kändes liksom jobbigt att arbeta med den kroppsdelen då. Jag tror inte fröken tänkte på det. Men det gick bra.
- Det är mycket som känns svårt, säger jag. En del saker blir just så svåra som man föreställer sig. Men för det mesta blir det ändå lättare. Så brukar det åtminstone vara för mig.
Vi pratar vidare.
Om liv och död.
Om cancer och metastaser.
Om våfflor och sylt.
En vanlig kväll hos oss. I vårt ovanliga liv.
Jag kan känna igen mig, ena sekunden pratar man om död och i nästa om våfflor, det blir det normala när man har vant sig.
SvaraRaderaJa, konstigt nog blir det det. Men det gör så ont i mig att du, lillasyster och alla andra syskon ska behöva ha det som normalitet.
RaderaVarm kram till dig!
Gillar du provocerande bloggar? Kika då in på min blogg då jag kommer bli nästa kissie!
SvaraRaderaVilka slags bloggar var och en läser/skriver är inget jag värderar. JAG kommer dock inte bli den som hjälper dig att bli nya Kissie.
RaderaLycka till!
Skickar en stor Påsk kram,vet hur det kan vara.Kia
SvaraRaderaTack! Hoppas att er påsk var fin. En tung högtid för oss...Ändå gick den.
RaderaKram