söndag 8 februari 2015

februari, du blir aldrig mer vacker för oss

Idag är det tre år sedan livet aldrig mer skulle bli sig likt.
Tre år sedan jag blev uppringd från vårdcentralen.
En läkare vill träffa mig genast.
Hon har konsulterat med en tumörortoped som vill träffa oss så snabbt som möjligt.
Det är allvarligt. Riktigt jävla allvarligt.

Ett år senare sitter vi på ett litet, trångt kontor på barnonkologen i Göteborg.
Vi sitter där tillsammans med vår fina läkare och en av landets främsta lungkirurger.
Framför oss, på datorn, syns Linneas lungor.
Fulla med metastaser.
Återfall.
Läget är ännu allvarligare. Möjligheten till bot suddas sakta ut.
Senare ska vi berätta för Linnea.
Som ska berätta för lillasyster.

Två år i rad med så många traumatiska minnen.
Hela kroppen känner av och återupplever tiderna.
Det är något i ljuset ute.
Det som förr sa oss att vi gick mot vår. Mot lättare tider.
Det ljuset påminner oss nu om det svåraste.
Och det ännu svårare som kommer.
Eller påminner.
Jag vet ju hela tiden.
Men det känns kraftfullare.
Vi känner det alla tre.
Lillasyster, M och jag.



Linnea berättar för lillasyster. 


8 kommentarer:

  1. Fy, fan Camilla! Jävla skitsjukdom. Vilken stark bild. Lilla stora Linnea. Lilla lilla lillasyster. Blir så berörd. Fuck cancer! Kram 💕

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jävla sjukdom!!
      Bilden väcker så mycket. Här var Linnea mest ledsen för att hon, för andra året i rad, skulle förstöra lillasysters födelsedag.
      kram

      Radera
  2. Så j-a vidrigt rent ut sagt. Ingen av dessa två fantastiska tjejer skulle behöva vara med om allt deras liv inneburit.....
    De varmaste kramar till er alla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är så orättvist att barn ska behöva drabbas. Jag kan aldrig förlika mig med det!
      Varma kramar

      Radera
  3. Stackars båda flickorna, och ni också. För mig var den värsta dagen någonsin när min bror berättade för mig att medecinen inte fungerade längre. Värre än den dagen han faktiskt dog. För när han berättade för mig var han fortfarande såpass pigg att han kunde vara "sig själv". Innan han dog var han medvetslös, och han hade vart väldigt "borta" i mer än en månad innan. Han var förvirrad, glömde bort namn, och han var så sjuk att han inte bettede sig som "sig själv". Det var hjärntumör så hjärnan var förvirrad och i stort sätt förstörd.
    Hoppas allt går bra för eran familj.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar. Den sista tiden fanns det så många blandade känslor. En stark vilja att hon skulle bli bra, att läkarna sagt fel. Och en som insåg att det inte skulle gå, att det bästa vore att hon skulle få somna för evigt och slippa ha ont.
      Hur gammal blev din bror?
      Hoppas att ni har det så bra ni kan!
      Kram

      Radera
  4. Ja, för just i slutet led min bror så mycket att han fick mängder av morfin och annat lungnande och smärtstillande. Han fick vatten i lungorna och de sövde honom såpass djupt att han inte förstod att han hade ont. Vilket var bra, för han led inte. Men samtidigt hade jag velat prata med honom.
    Han blev sjuk som 14-åring, sommarn innan åttonde klass började, då skulle jag börja sexan.
    Han hann börja ettan i gymnasiet men dog
    16 år gammal (skulle fylla 17 om 12 dagar), då jag alltså gick i åttan och var 14 år gammal (som jag fortfarande är).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så sorgligt att din bror aldrig fick bli äldre och att du behövde mista ett syskon så ung. Det kan aldrig bli annat än fel.
      Det är många smärtsamma minnen! Det gör väldigt ont att tänka på hur mycket våra nära led. Jag önskar ofta att jag hade pratat mer den där tiden då vi visste att det inte skulle gå, även om Linnea var så borta. Men då glömmer jag av hur svårt det var själv, hur svårt det är att hitta orden när man knappt kan andas.
      Jag tror att man får hitta någon slags acceptans i att vi gjorde så gott vi kunde i den situation vi var i. Det är nog få som har de där sista vackra samtalen.
      Kram

      Radera