tiden

Nu är lillasyster äldre än storasyster.
På riktigt.
Storasyster som blev 10 år, 10 månader och 25 dagar.
Eller 3982 dagar för att vara exakt.
Lillasyster har passerat.
Hon fyller snart 11.
Lillasyster som är så skör.
Som gråter och får panikattacker allt oftare.
Hennes mamma fortsätter att försöka orka.

ont

Jag kommer när hon är ett bröst färre.
Jag motar bort tårarna.
Jag leder henne in på toaletten.
Undanröjer alla hinder på vägen.
Förbereder det som underlättar.
Jag drar försiktigt av den gamla sjukhusskjortan.
Leder den varsamt över infart, slang och nästan-tomt-glukosdropp.
Jag pillar rutinerat in samma dropp i den nya skjortan.
En vakande hand när hon tvättar händerna.
Sedan långsamt tillbaks till sängen.
Vänsterhanden rafsar bort täcket medan högerhanden leder.
Ögonen registrerar allt.
Gåbord.
Sängbroms.
Poxmätare.
Syrgasen i väggen.
Det gör ont att vara där igen.
Det gör ont med alla minnen och vetskap som forsar fram.
Det gör ont att det är lilla mamma.

lillasyster är fortfarande yngre

Man kan syssla med mycket på nätterna.
Läsa forskningsrapporter och läkarhandlingar.
Följa cancerbloggar och skissa på oddsen att överleva.
En ful ovana som började under sjukdomen och pågår fortfarande.
En ful ovana som är direkt förkastlig.
Sällan leder alla de där timmarna till några riktigt smarta konklusioner.
Ganska självklart kan det tyckas.
Mest behöver man ju ändå sova.
Någon av alla dessa nätter har jag försökt att räkna ut när lillasyster blir äldre än sin storasyster.
Utan att kontrollera har datumet sedan antecknats.
Dumt.
För kontrollera hör ju till efterlivet.
Datumet stämde förstås inte.
Lillasyster är fortfarande yngre.
Precis som det ska vara.
Skiljedagen är först senare.
Tills dess lever jag på att syskonordningen stämmer.

lillasyster blir äldre än storasyster

Idag är lillasyster 10 år, 10 månader och 25 dagar.
Precis lika gammal som Linnea fick bli.
Imorgon,
och alla dagar framöver,
kommer lillasyster att vara äldre än sin storasyster.
Egentligen orkar jag inte ta in vidden av hur tragiskt det är.
Jag konstaterar bara att livet efter aldrig slutar vara besynnerligt.

advent

Det tar emot.
Men till slut står jag ändå där och hänger upp adventsstjärnorna.
Jag fingrar på de vita banden som ska dölja sladden.
Jag stannar i rörelsen och minns.
Dagen då vi köpte banden.
En dag fri från sjukhuset.
Vi simmar med sjukgymnasten på Sahlgrenska.
Det är bökigt att byta om med rullstol och ett ben som inte orkar stå.
Och en port-a-cat som måste plastas in.
Jag minns hennes ledsenhet över kroppen som inte riktigt orkar.
Men hon simmar.
Hon finns.
På vägen hem stannar vi till och köper vita band.
Hemma hänger vi upp stjärnorna innan K och T kommer.
Fina K som nu också bor i himlen.

Jag fingrar på banden och låter tröttheten och sorgen välla fram.
Jag orkar inte pynta.
Men jag gör det ändå.

att behöva kämpa igen

Det är verkligen ett galet liv i en galen värld.
Det sista galnare både i vårt lilla och det stora.
Jag vill säga till lillasyster att livet inte alls ska vara så här svårt.
Jag vill bädda in henne i vadd.
Skydda henne från terror och cancer.
Men det går inte.
Vi måste kämpa igen.
Jag vet knappt hur vi ska orka.
Bara att vi ska och måste.

livet stannar - igen

Så lämnar hon oss efter sin långa kamp.
Finaste Katarina!
Det är sen måndagskväll och jag tänker så intensivt på henne att jag kan förnimma henne i huset.
Det knäpper och knakar.
Det gör ju det i gamla hus.
Ändå tänker jag att det är hon. Att hon finns nära.
Senare får jag veta att det är då hon dör.
Bara några dagar före att det gått 2 1/2 år sedan Linnea lämnade oss.
Jag brister.
Förstås.
Trots att vi vetat och väntat.
Trots att jag trott att jag var mer härdad.
Jag kommer att sakna allt med dig, fina vän.
Du som levde livet så fullkomligt.
Jag hoppas att det är som du säger;
att du nu är med Linnea