tretton år

Idag borde Linnea blivit tonåring.
Och jag tonårsmamma.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur det skulle varit.
Hur hon skulle sett ut. Vad hon skulle velat ha i present.
Om jag skulle ha börjat bli pinsam i hennes ögon.
Eller om jag fortfarande skulle varit idolen. Såsom hon är min.
Jag märker hur det blir svårare att visualisera.
Och förstår att det kommer att bli svårare för varje år som går.
Som att tiden tar henne ifrån mig.
Bilden i huvudet stämmer allt mindre med den hon skulle vara.
Jag vet fortfarande inte hur man gör för att fira eller hedrar sitt döda barns födelsedag.
Kanske vet man aldrig.
Det är bara ännu en av de svåra dagarna.

linneadagen

Dagen före trettonårsdagen.
Hennes namnsdag.
Jag är totalt overksam.
Orkeslös och nedstämd.
Funderar på att baka tårta.
Funderar, men orkar inte.
Undrar hur man gör dessa dagar för att inte bli galen.
Försöker genom att andas en liten stund i taget.

känslan som infinner sig när man inser att det var väldigt länge sedan man skickade sms till just den här personen

Kabom.
Maghugg.
Andnöd.
Lungoperation. IVA. Slangar. Lungkollaps. Respirator. Liten nedsövd Linnea. Ynklighet. Rädsla.
Ren skräck.
En evighet sedan. Och ändå alldeles nyss.
Den känslan.
Den gillas inte.
Den känns i varje kroppsdel.

du måste tro

Vi läser slutet på vår kapitelbok, lillasyster och jag.
Mormorn har precis dött.
I cancer.
Min röst stockar sig och lillasyster undrar om hon ska ta över. Eller om vi ska läsa klart en annan dag.
Jag säger att jag vill fortsätta. Även om det är svårt.
Jag läser vidare med ett tryck över bröstet.
Klumpen i halsen växer. Saknaden känns som knivhugg.
Till slut måste jag ändå avbryta. Tårarna rinner så att jag inte kan se texten. Rösten slutar att bära.
Det blir för mycket att läsa om en tio-någontings sorg och hennes känslor kring död och begravning.
Vi gråter en stund tillsammans. För de i boken. För att livet är så svårt. Och för att smärtan aldrig tar slut.
Så stryker lillasyster mig över armen och säger:
- Mamma! Du får se henne igen. Jag lovar!
Du måste bara tro.
Jag ler lite genom tårarna och önskar att jag kunde.

att ha en hel ö som står på tå för oss

Det har varit så fina dagar och jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Hela jag är fylld. Uppriven. Dränerad.
Jag känner mig varm, glad och sorgsen i ett.
Tröttare än på länge. Men också mer hoppfylld.
I fyra dagar har vi varit på Ågrenska. Tillsammans med åtta familjer som alla mist sitt barn i cancer.
Lek och skoj har blandats med tårar och djupaste sorg.
En hel ö med fina människor.
Fina familjer som förlorat.
Fina syskon.
Fina professionella team som passat upp oss. Lindat in oss i bomull. Gett oss hopp, föreläsningar och tid att prata.
Men det allra finaste är ändå det de gett våra barn.
De har mötts av högt kompetenta pedagoger.
Tillsammans med syskon som vet, har de fått möjligheten att klä sina känslor i ord. Fått känna samhörighet.
Det går inte att återge hur fantastiskt det är.
Stort tack till alla!

ett tecken

"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor."

Låten slår emot mig och lillasyster där vi står mitt i ett café i Göteborg.
Låten Freja sjöng på begravningen
Rösten stockar sig när jag ska beställa.
Ögonen är fyllda av tårar.
Lillasyster kramar om mig.
Vi bara står så.
En lång stund.
Och lyssnar.
Det är på dagen två år sedan hon lämnade oss.
Nyss har vi varit och pärlat armband på Ung cancer.
Ett bra sätt att hedra Linnea på. Jag vet att hon hade tyckt om det.

- Det är nog en hälsning, säger lillasyster när låten tystnat.

Jag väljer att tänka så med.
Fast jag egentligen inte tror.
För det känns fint att låten kommer just då.
Speciellt.
Och jag tänker inte analysera sönder det.

älskade finaste Linnea

Det är så ofattbart.
Att två år har gått.
Jag häpnar fortfarande över att jag står och går.
Att jag andas och överlever.
Fortfarande vill magen vända sig ut och in vid tanken på allt som hänt.
Fortfarande tänker och känner jag.
Varje stund.
På allt som du fick genomlida
På dagen då allt började.
På dagen då allt tog slut.
Jag saknar dig fortfarande så mycket att luften tar slut och hjärtat stannar.
Min älskade fästing.
För evigt.