att släppa och våga falla

Så är framtiden lite blank igen.
Den där tomheten kommer ikapp.
Får mig att bara vilja lägga mig raklång.
Jag har pressat bort tårarna länge.
Det fina livet har balanserat upp sorgen.
Men jag känner hur den ligger alldeles under ytan.
Blandas med oron över vännens närmaste.
Jag vet att jag måste.
Jag har lärt mig hur sorgen måste ta plats.
Hur den kräver rum efter ro.
Den senaste tiden med alltför många sönderhackade nätter förklarar att det är dags att släppa.
Jag vet.
Men är rädd.
Rädd för att psykofarmakat inte ska hålla fast mig.
Att jag ska falla för djupt.
Utan att orka resa mig igen.

dagar i värme

Lillasyster i soldränkt bassäng med Linneas vän.
Skrattar och leker.
De har år av självklarhet i ryggen.
Så nära syskon man kan bli.
Formade av friheten att alltid ha varandra bredvid.
Alltid ha en plats över.
De delar så mycket minnen.
Glädje och sorg.
Saknaden efter Linnea.
Insikten av att de båda levt nära döden.
Sett cancerns fulaste sidor.
För vännen både hos sin mamma och Linnea.
Kanske känner de en trygghet över att veta den smärta de båda bär på.
Kanske är det därför de känns så nära.
Ömmar om varandra på ett systerlikt sätt.
Binds ihop av vetskapen att framtiden inte är barnsligt självklar.
Den vetskapen som gör att man måste leva i nuet.
För det är allt vi vet.
Det känns fint att de få ha varandra.
Att jag får känna lugnet i det.
Att jag får finnas i fina tolvåringens skugga.
Och att just det gör att Linnea nästan känns verklig.
Så verklig att jag hinner tänka att vi har en solstol för lite när vi betalar för tre.
För att i nästa stund känna den knivskarpa insikten.
Ändå gör det mig glad.
För här får hon finnas.
För oss alla.

den åttonde

Datumet som för evigt etsat sig fast.
Siffran som står för tystnaden.

Den smärtsamma förlamningen efter det sista andetaget.

Iskylan i bröstet.

Tomheten som aldrigheten för med sig.

Krampaktigt håller jag mig fast vid datumet.

Det känns viktigt att registrera.

När som helst kan den knivskarpa rädslan blixtra till.

Är det idag?

Har jag missat dagen?

Den förvirrade hjärnan som är resultatet av sorg och sjukskrivning vet aldrig säkert.

Kan knappt skilja på årstid.

Fast det knappast betyder något.

Så är jag alltid rädd att missa.

Dagen då ännu en månad adderas till saknaden.

Femton månader nu.

Säkert kommer dagen då jag inte reflekterar.

Säkert.

Men det spelar egentligen ingen roll.

Det är bara en ritual i en evig saknad.

fly

Dagar på landet.
Då hon finns överallt.
I det nya kakpaketet jag får syn på i mataffären.
I mitt inre hör jag hur hon ber att vi ska köpa dem till vårt kvällste.
Vid middagsbordet när det bjuds på gorgonzolasås.
Tysta skulle vi ha smusslat undan eftersom hon inte gillade gorgonzola.
I kvällssolen som silar sig genom träden.
Bilden av bedjande ögon som vill ta ett kvällsdopp formas i mig.
Små incidenter som kan tyckas obetydliga.
Men är oändliga bekräftelser på att hon saknas.
Mest märks det kanske i tomheten mellan kusinerna.
Lillasyster som enda ensamma syskonet.
Pojkkusinerna som bråkar.
Minstingen som hänger efter sin storasyster.
Jag vill också ha syskonbråk.
Jag vill ha en efterhängsen lillasyster.
Storasyster som säkert visar vägen.
Medlar.
Visar riktningen för vilsna kusiner.
Jag vill ha kärleken mellan två fina systrar.
Som alltid finns för varandra.
Som älskar trots tvister.
Jag vill ha förtroliga samtal med en tolvåring.
Sällskap till sommar-Ernst och Leila bakar.
Till slut värker saknaden i mig.
Växer sig stor och blir till en varböld som måste tömmas.
Jag flyr hem.
Och tömmer lite innan jag laddar om.
För yogaretreat och ett efterlängtat möte med fina mistvännen.

luften går ur

En vecka med fina mistfamiljer.

Nora, Vilmer och Linnea finns i luften runt oss.

Sorgen är ständigt närvarande.

Även när skratten bubblar. 

Skratten som kommer lättare just för att vi känner varandras avgrundsdjup. 

För att vi alla vet hur skört livet är.

Sjukdomshistorier och minnen blandas med rosé och lyckan för nuet.

Långsamt morgonkaffe.

Poolhäng.

Middagar i solsken.

Mitt i det vackra, tysta.

Syskonen som försiktigt tar in.

Föräldrar som ler i samförstånd.

Evigt ärrade av sjukhustid och sorg.

Hjärnor som numera har svårt att fokusera.

Försiktigt lutar vi oss mot varandra.

Känner den okomplicerade närheten.

Njuter av det lilla i det stora svåra. 

När vi vinkar hejdå fylls kroppen av tomhet.

Tomhet som är svår att sätta ord på. 

Om det är avsked i sig som är svårt.

Eller om det är blandningen av att komma ifrån närheten till våra barn och fina människor vet jag inte.

Men saknaden till Linnea känns skarpare i bilen på väg ifrån.

Jag blundar och laddar om.

För fler fina möten.

Sommaren är full av dem.

Jag vet, men har svårt att se för långt.

Jag tar in en stund i taget.

midsommar

Krans i håret.
Bruna, myggbitna ben i sommarklänning.
Dans runt midsommarstång.
Barnskratt.
Solvarma jordgubbar i stora lass.
Skydd från regnet som kommer plötsligt.
Cykelknaster på grusväg till bryggan.
Evigt långt sommarlov på landet.
Allt som hon älskade.
Hål i hjärtat för att hon inte är här.
Det absurda i att fira utan.

packa

Så blir det semester.
Även i år.
Jag står med tomma väskor framför mig och funderar vad som ska fyllas i.
Tre veckor framför oss på olika ställen.
Jag känner hur jag drar mig för att packa.
Hjärnan kan inte fokusera.
Vill inte.
Orkar inte.
Jag värjer mig för att vara på landet utan.
Hennes favoritställe.
Går omvägar förbi kaffemaskinen.
Kommer tillbaka till lika tomma väskor.
Undrar varför det är så svårt.
Om det kanske är så att jag har blivit oförmögen att planera framåt.
Nu när jag bara orkar tänka små bitar i taget.
Jag som var en organisatör och planerare.
Nu rasar jag över min oeffektivitet.
Egentligen har jag nog aldrig tyckt om att packa.
Alltid varit rädd att glömma något viktigt.
Så många olika väder att förbereda sig på.
Fast det fanns en tid då jag blev expert.
Känslan av all sjukhuspackning sitter kvar i kroppen.
De planerade.
De akuta.
Väskor som blev mer och mer ouppackade. Tandborsten som aldrig kom tillbaks till badrumslådan.
Väskor beredda på utryckning.
Halvt förberedda i hallen.
Så många känslor förknippade med en kabinväska.
Alltför många svåra.