leva

Jag har gjort mig i ordning.
Liknar mitt gamla jag.
Jag kör till stan.
Jag tror inte att någon kan se vad jag bär på.
Kanske ser jag ut som en vanlig.
Det känns skönt.
Men också lite skrämmande.
Tänk om någon ser mig.
Någon som vet.
De måste tro att jag inte längre sörjer.
Och det gör jag.
Varje minut.
Jag är bara här för att fly.
För att få en paus från sorgen.
För att få känna mig normal.
Jag provar ett par jeans.
En stund känns det onödigt.
Jag är beredd att gå.
Men så motar jag bort känslan.
För det känns också lite härligt.
Ett svagt pirr.
Som säger att jag lever.
Jag köper jeansen.
Och jag tänker.
Att köpa ett par jeans är kanske lite som att välja livet ändå.
Åtminstone för en stund.

åttonde februari

Ett datum som aldrig kan göra annat än ont.
Ett datum som drar mig tillbaka.
Till svarta minnen.
Och smärta.
Två år har gått sedan världen ramlade  ihop.
Två år har gått sedan jag blev uppringd av vårdcentralen.
För att få reda på att en förändring växte i Linneas ben.
Två år sedan livet var normalt.
För att aldrig mer bli sig likt.
Ett år har gått sedan vi satt i det lilla läkarrummet.
För att diskutera metastaser och lungoperationerna.
Världen hade precis stannat.
Igen.
Hopp hade bytts till förtvivlan.
En magkänsla som gjorde så ont.
Som sa att livet aldrig mer skulle bli bra.
10 månader har gått sedan hon lämnade oss.
10 månader har gått sedan jag dog.
Tillsammans med henne.
Och jag.
Jag kan aldrig mer bli hel.

en av de svartaste dagarna

7 februari 2013
Vi ligger inne.
För att Linnea är undernärd.
För att smärtorna är för svåra.
Vi har diskuterat att avsluta interferonsprutorna.
Vi har diskuterat om smärtan inte bara är fysisk.
Utan även psykisk.
För så starka mediciner brukar hjälpa mot sprutornas biverkningar.
Och psyket kan bli påverkat hos barn.
Vi har röntgat lungorna.
Lite före vad man normalt gör.
Vi gör det för att utesluta.
Det som aldrig händer.

En sjuksköterska kommer in.
-Vi ska prova ett starkare morfin, säger han.
Han ger henne det intravenöst.
Och plötsligt är hon smärtfri.
Första gången på veckor.
Jag får en konstig känsla.
Det känns märkligt att hon plötsligt får starkare mediciner utan att man först diskuterat det med oss.
Det brukar inte gå till så.
Och sjuksköterskan verkade konstig.
Snabbt in. Snabbt ut.
Få ord.
Som om man plötsligt visste något.

Linnea blir pigg av att vara smärtfri.
Hon vill ha coca-cola.
Jag går ut i köket.
Och där vänder allt.
Läkaren kommer. Hon den fina, varma.
-Vi har fått röntgensvaren nu, säger hon. Det ser verkligen inte bra ut. Det är metastaser i lungorna. Camilla, jag är hemskt ledsen! Kan du ringa hit M.
Min värld rasar.
Men jag går tillbaka med coca-colan.
Mormor är med Linnea.
Jag ursäktar mig med att jag måste ringa ett samtal.
Och vid hissarna faller jag ihop.
Gråter.
Ringer.
Dör.
Läkaren ser mig och stryker min arm.
-Vi kan operera, säger hon. Jag har precis pratat med kirurgen. Vi pratar mer när M kommer.
Jag förstår inte hur.
Men jag lyckas samla mig.
Jag tänker att jag inget kan säga förrän jag vet.
Jag måste hålla ihop tills M kommer.
Vi går till caféet.
Förbi det hemska rummet.
Jag blänger på skylten.
Rum för avsked.
Jag tänker inte gå in här, vill jag skrika.
Aldrig.
Det får inte hända.
Jag fortsätter tyst bakom rullstolen.
Trots att mitt inre är i kaos.

Mormor är hos Linnea medan vi pratar med läkaren.
Jag säger att vi måste prata om hur vi ska göra med sprutorna.
Fast istället pratar vi om metastaser.
Det är flera.
I båda lungorna.
En mot hjärtat.
Vi pratar om hur det aldrig brukar gå så här fort.
Vi pratar om att det är illa.
Vi pratar om hur undernärd Linnea är.
Och hur hon ens kan överleva operationerna.
Nästa dag ska vi prata med kirurgen.
Sen ska vi berätta för Linnea.
Jag åker hem med ursäkt att hämta kläder.
Jag skriker.
Jag gråter.
Jag kräks.
Jag förstår inte hur jag ska kunna vara stark.
Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta.
Jag förstår inte hur jag ska överleva.
Om det värsta händer.

efter operationen

9-10 maj 2012
Kirurgerna är nöjda efter operationen
De säger att allt gått bra.
Hon ser så skör ut när hon ligger där på uppvaket.
Ryggmärgsbedövningen gör att hon inte kan känna sina ben.
Så hon slipper ha ont.
I benet.
Men den inopererade knappen värker.
Smärtläkarna kämpar för att lindra.
Det går sådär.
När dagen blivit natt får vi rulla tillbaka till avdelningen.
Linnea sover mest.
Till skillnad från mig.
Känslorna virvlar runt i mig.
Näringdroppet piper flera gånger i timmen.
Och jag får vakta tystknappen för att hon inte ska vakna.
Jag lär mig att man koppla TPN på sämre sätt.
Än vad jag är van vid från kära Q84:a.
Jag lär mig att det dröjer här innan natten kommer med hjälp.
Mycket längre än på vår hemavdelning.
På morgonen kommer sjukgymnaster, arbetsterapeuter, läkare, kirurger, smärtenheten och sjuksköterskor.
Linnea kan inte ens lyfta sina armar.
Och hur jag än försökt att förbereda mig har jag inte förstått att hon skulle bli så svag.
Att vi skulle träna på att lyfta armar.
Och att andas i andningsmask.
För att förhindra lunginflammation.
Allt känns svårare.
Men personalen har planer.
Planer som känns oöverstigliga.
Jag är glad att de är så övertygade.
Att de är så många som hjälper till.
Vi är fem personer som får över henne i en specialsäng som ska motverka liggsår.
Så mycket att hålla ordning på.
Kateter. Ryggmärgsbedövning. Näringsdropp. Opererat ben. Knapp.
Jag imponeras över de fantastiska arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna.
Och när de säger att vi ska prova på en halvliggande rullstol nästa dag vågar jag nästan tro dem.

femte februari

Den fina läkaren ringer. 

-Hej, jag hörde att du sökt mig. Kan du berätta hur det går.

Jag berättar att det inte alls är bra.
Att hon inte äter.
Att hon kräks.
Att hon blir sämre och sämre.
Att hon har ont hela tiden.
Trots smärtmedicinerna.

-Jag tror inte att vi klarar av sprutorna längre, säger jag.
Hon kan inte ha det så här. Vi kan inte ha det så här. Hon försvinner ifrån oss.
Jag vet att vi skulle ge sprutorna två månaders chans. Men det här är ohållbart. Och jag läste att barn kan bli deprimerade av interferon.
Jag tror att hon är deprimerad. 
Och hon är undernärd. Vi måste ha hjälp.
 
-Jag förstår. Vill ni att Linnea läggs in? Hon kan få TPN.
Och vi måste förstås få ordning på smärtorna. Jag ordnar ett rum till er med en gång. Vi får diskutera sprutorna tillsammans när ni kommer in.

Det är ett år sedan idag.
Ett år sedan jag inte hade någon aning om metastaserna i lungorna.
Tankar jag inte vågade tänka fullt ut.
Tankar jag slog undan.
Jag visste att något var fel.
Fast jag skyllde allt på interferonet.
Men Linnea visste.
Hon hade själv uttalat det. Hon sa att det måste vara så.
För smärtorna var enorma.
Så enorma att hon sa att hon lika gärna kunde dö.
Hon sa det flera gånger.
Jag lyssnade inte.
Jag ville inte.
Istället sög jag in läkarnas ord.

"Vi är i varje fall inte oroliga för att smärtan kommer från tumörer.
Det går inte så fort.
Det gör det aldrig."

Självklart var jag tvungen att lyssna på dem.
De som trots allt vet.
Självklart var jag tvungen att hitta andra orsaker.
Något annat vore omöjligt.
Det vore som att ge upp.
Men någonstans inom mig tror jag att jag visste.
Det var bara för svårt att hantera.
Idag kan jag skämmas för att jag letade efter andra svar.
För det gör ont att inte ha litat på sitt barns insikter.

galen eller alldeles normal

Ibland bara måste jag försöka lura mig själv.
Bara för att orka andas.
Det händer för att inte bli galen i stunden.
Det händer i alla möjliga sammanhang.
Och är ett sätt att slippa sorgmonstret.
När jag står och lagar mat låtsas jag att hon är hos en kompis.
Att hon snart kommer hem med andan i halsen.
Glad och ivrig efter dagens händelser.
När jag sitter och pratar med vänner låtsas jag mitt liv är som förr.
Att allt därhemma är som vanligt.
När jag uträttar vardagliga saker låtsats jag att hon är i skolan.
Att jag bara är hemma för att jag är ledig.
Inte för att jag är sjuk av sorg.
När jag ska somna övertalar jag mig att min kärlek är så stark att hon ska ligga bredvid mig när jag vaknar.
Frisk och alldeles levande.
Bara för att orka tänka att jag ska vakna.
En del av mig undrar om det är särskilt smart.
Om jag bara driver mig själv till vansinne.
Om jag kanske står på randen till galenskap.
Men så tänker jag en stund på de andra.
På pappan som efter femton år fortfarande ropar på sonen när maten är klar. 
För att i några sekunder få känna att tystnaden bara är ekot av en tonåring som inte orkar svara.
Och den stunden ger lycka.
Jag tänker på mamman som fäster blicken på korviga strumpbyxben i mataffären.
För att en stund få känna att familjen är hel.
Och M berättar en kväll hur han låtsas hålla hennes hand när han kör till jobbet.
Att han låtsas att hon sitter bredvid.
Varje morgon.
Han som ändå är den klokaste.
Så kanske är det inte så konstigt ändå.
Vad annat kan man egentligen göra?
Än att ibland låtsas för att överleva.
För att fungera.
Kanske är jag inte så tokig ändå.
Utan fullständigt normal i en onormal värld.

en sån där dag

då allt känns svårt.
Tomt.
Orden är som bortblåsta.
Så jag lånar,
andra ord som passar.

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Begravningsblues av W H Auden