I en röntgenapparat ligger fina vännen för att undersöka sina metastaser.
För att få svar på hur de beter sig.
Om de minskat. Eller står still.
Eller ännu värre.
Det som inte ens går att tänka på.
I ett rum på barncanceravdelningen ligger en liten flicka med återfall.
Hon bär på en genmutation som gör mig alldeles gråtfärdig.
Genen jag absolut inte kan tänka på.
Jag lägger mig ner i ett anfall av utmattning och låter bilderna flimra bakom slutna ögon.
Bilderna på den allra dyrbaraste.
Sjukhusbilderna.
Bilderna på hur livet rämnade.
Idag går det inte att blunda för det svåra.
Ibland kan man finna styrka i att stötta andra. Ibland.blir det för mycket. Låt dig vara egoistisk ibland. Är det jag får till mig utan att förstå den här texten helt.
SvaraRaderaOch ibland blir det bara för mycket. För mycket av det svåra. Inte så att jag inte orkar stötta, men så att jag tappar tron på livet. Bara att andas och ladda om..
RaderaFörstår att det är ett svart hål. Håll fast vid ljusglimtarna och tappa inte hoppet om livet. En sak är viktig att.komma ihåg, att det är så svårt att komma ihåg smärta, upplevelsen av smärta- den kan inte återupplevas eller kommas ihåg när den är borta.
SvaraRadera