måndag 8 december 2014

så har det gått 20 ofattbara månader

Vi åker till Liseberg.
Jag har bestämt med några vänner trots att bara tanken gör mig vemodig.
Jag gör det för att inte vara tråkig. För lillasyster och M som är så trötta på mig och mina undanflykter. Jag gör det för jag undrar hur mycket jag har rätt att neka dem bara för att jag har svårt att hantera livet.
I hallen visar det sig att det inte är någon som vill.
Lillasyster tycker bara att det är kallt och tråkigt. M blir ledsen när han tänker på den sista gången med Linnea.
Jag blir den som pushar.
På vägen dit är vi på att väg att vända flera gånger. De små motgångarna blir som tecken på att det inte är för oss. Det är lätt trafikkaos och inga parkeringar finns lediga. Samtalstonen eskalerar. Vi irrar runt, men till slut står vi där ändå.
Vi och hela Göteborg.
Och säkert några till.
Jag får lätt panik av allt folk. Av all glädje. Så många illusioner av lycka på en och samma plats. Minnena från det sista besöket tillsammans flimrar förbi. Linnea i rullstol. Kaos och trängsel. Kyla in i märgen. Men också glädje när vi fick gå före i Sagoslottskön. När vi kurade ihop oss i vagnen, åt brända mandlar och åkte extravarv.
Jag biter pliktskyldigt ihop. Ler och beter mig. Andas och låtsas att det inte berör. Stänger dörren till känslorna.
Den lurviga räddar mig. Jag måste hem och rasta.
De andra stannar.
Hemma slår jag på tv:n. Japanskt tecknat. Det som var de sista favoriterna. Filmerna vi slukade på kirurgen. Filmen som blev den sista hon såg.
Ändå känns det lättare ensam. Mer som att jag är i fas med hur jag mår.
När lillasyster kommer hem utbrister hon: 

- Tack för att ni tvingade mig! Jag har haft det jätteroligt!
 
Hon har fått ett nytt, bättre minne. 
Det är värt mycket.
Mitt gamla sitter kvar, fastetsat. Jag tänker att det får vara just så.

6 kommentarer:

  1. Fina lillasyster! Så bra att ni fyller på med minnen, Så bra att du kunde gå hem till den lurviga! Kram Eva

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag vill skriva något fint, men orden hittar inte fram.
    Kram, jag är inne och läser lite då o då.
    /Annica (Gymnasiet)

    SvaraRadera
  3. Kia(ängeln Simons mamma)9 december 2014 kl. 19:03

    Att göra dom alla saker man gjorde med sitt älskade barn gör extra ont när tiden är inne att göra samma sak utan dom.En del upplevelser tänker vi aldrig göra igen.
    Det gör alldeles för ont.Men vi har gjort mycket som vi sa att vi aldrig mer skulle göra.Tiden bestämmer ihop med sinnesstämningen.Ha det gott....kram Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis. En del saker får nog tillhöra det förflutna. andra får återerövras.
      kram

      Radera