kraften att kämpa

Trots att jag lovat mig själv efter den där första tiden i sängen.
Gå upp.
Duscha.
Klä mig.
Gärna mascara på varje frans.
Rutiner.
Varje dag.
Hur det än känns.
Så händer det.
Jag hämtar lillasyster i joggingbyxor.
Blek och glåmig.
Det hade aldrig hänt förr.
Nu orkar jag inte bry mig inte längre.
Nu sker det ofta.
Jag ser i lillasysters ögon och tror att hon skäms.
Över den gråa mamman.
I affären senare förstår jag.
När vi tillsammans handlar middagen jag glömt att vi borde äta.
-Mamma, jag tror vi behöver toapapper.
Hon släpar på ett storpack.
-Och juicen mamma, den är slut.
Jag förstår vad de bleka kinderna signalerar.
Att hon måste ta ansvar.
För mamma är ett psykiskt vrak.
Och insikten gör riktigt ont.
Hur jag gör henne besviken.
Och rädd.
Jag vill ju vara stark för henne.
Jag vill att hon ska lita på att jag finns.
Hon behöver det vanliga.
Ramarna måste vara fasta.
Det ger mig kraften.
Att hålla fast vid det som brukade vara jag.
Åtminstone mitt skal.

en dag

Tiden segar sig fram.
Ett val.
Att låta sorgen få forsa fram.
Vädret och jag är överens.
Livet är grått och svårt.
En regnig sörja.
Jag vet inte längre vad som är svårast.
Eller vad som gör mest ont.
Om det är tanken på att hon fick kämpa den tuffaste av strider.
Och ändå förlora.
När jag knappt fick kämpa och ändå leva.
Eller.
Om det är tanken att jag aldrig mer får känna värmen från hennes hand eller höra ljudet från hennes röst.
Att världen är berövad en så fantastisk människa.
Att saknaden river ett stort hål i mig.
Eller.
Om det är tanken på att lillasysters förutsättningar radikalt förändrats.
Jag kan kämpa hur mycket jag vill.
Men hon lever ändå med sina svarta minnen.
Sin saknad.
Och sin sorg över att livet inte ser ut som det borde.
Det är ett virrvarr av smärta.
Det spelar knappast någon roll vad som är värst.
Det gör lika ont ändå.
Min kropp kämpar emot.
Försöker förtvivlat hitta luft.
I allt det svarta.
Någonstans ger det ett lugn.
Att kroppen tillslut kommer att behöva andas.
Att kroppen kommer att resa sig.
Ännu en gång.

uppe på toppen fast ändå nere

Det är en sämre fas.
Förra årets minnen är för tunga.
Jag kämpar på.
Blandar upplevelser.
Möten.
Och vardagssysslor.
Med återhämtning.
Vila
Ensamhet.
Och förtvivlat gråt.
Det är sättet jag lärt mig fungerar.
Varje svacka måste mötas med ett ljus.
Varje positivt möte måste mötas med ensamhet.
Det krävs lyhördhet på kroppens signaler.
För att inte låta endera sidan tippa över.
Jag är inte så bra på det.
Än.
Men jag lär mig.
Och trots att tårarna hotar att rinna i varenda stund dessa dagar.
Känner jag hur jag står uppe på platån.
Det är här uppe som toppen är.
Jag kommer inte att komma mycket högre.
Det kommer att gå upp och det kommer gå ner.
Men inte högre.
Och det i sig gör ont.
Ännu en sak att vänja sig vid
För det gäller att inte förlora sig i hur hopplöst det känns.
Över att detta är så bra det blir.
Och över hur saknaden växer.
Det gäller att suga in det bra.
Och meningsfulla.
Att uppfyllas av alla fina runt om.
En dag i taget.
Det gäller att hålla sig fast.
För att orka.

när hjärtat är trasigt blir det svårare för hjärnan att fungera

Och så har vi släktkalas för lillasyster.
Det går.
Det med.
Trots att Linnea är så saknad.
Hela tiden.
Vi gör det enkelt.
Ändå får hjärnan kortslutning.
Det visar sig att det kan vara svårt nog att duka fram mat.
Åtminstone samtidigt som man pratar.
Och anstränger sig för att inte känna hur ont det gör.
Hur fel allt är.
Mitt i överväger jag att lägga mig på golvet en stund.
Men det är lillasysters dag.
Det räcker med att den firas utan hennes storasyster.
Hon behöver inte en galen mamma ovanpå det.
Så därför fortsätter jag att stå.
Fast att det är så tydligt att hjärnan är utmattad.
Att det enklaste blir svårt.
Att jag är någon annan.
Svag.
Trasig.
Egentligen är det inte det minsta konstigt.
Det är fullkomligt logiskt att sorgen förstör hjärnan.
Också.
Det vore märkligare om allt bara fortsatte som vanligt.

När alla gått hem bockar jag av ännu en dag.
Ännu en dag som är avklarad.
En av de svårare.
Och jag känner mig varken glad eller stolt över det.
Bara ledsen.
Över att livet ska behöva vara så svårt.

kroppen minns

-När var det Linnea opererade sina lungor, frågar vännen som också förlorat.
Jag svarar, lite förvånat, att det var nu någon gång, men att jag inte minns datumen.
Jag är förvånad. För jag brukar veta. Speciellt brukar jag komma ihåg de där hemska datumen.
Men inte nu.
Nu känns det bara som en gröt av jobbiga minnen.
Från återfall till död.
Det tar tid att sortera.
Och ork.
Men det känns.
Som att det bor en tickande bomb inne i min kropp.
Kroppen minns.
Allt som hände för ett år sedan.
Ångestnätter.
Smärtor.
Operationer.
IVA.
Morfin.
Metadon.
Slangar.
Drän.
Smärtpump.
Dagliga röntgenprocedurer.
En kamp för att leva.
Men det var ett rusande maraton mot döden.
 
18/2 Operation av första lungan, läser jag i kalendern när jag kommer hem.
Det betyder att lillasysters låtsaskalas var den 16/2.
Ett kalas inne på lekterapin.
Det märkligaste.
Ett försök att fira glatt.
Samtidigt som ångesten galopperar i bröstet.
Linnea som stundtals får ligga inne i avslappningsrummet.
Med fina sjuksköterskan som fyller på med mer morfin.
Ett kalas som gör ont att minnas.
Födelsedagen närmar sig nu.
Och i år firar vi lillasyster på hennes riktiga dag.
Utan smärtpumpar.
Utan sjukhuslukt.
Utan den finaste.

tio år

14 maj 2012
Det har gått fem dagar sedan operationen.
Vi ligger fortfarande kvar på ortopeden.
Linnea är mycket ynklig.
Myrsteg framåt.
Men hon har suttit uppe i en halvliggande rullstol.
Släkten kommer med tårta och presenter.
Vår personal kommer med paket och sång.
Vi värms en stund.
Fast tårtan fastnar lite i halsen.
Av omständigheterna.
Av den där utmattade tröttheten man får av att aldrig sova.
Av att hela tiden vara beredd.
Och Linnea mår ändå bara illa av lukten.
Hon får bara i sig en sked.
Födelsedagar känns lite extra jobbiga på sjukhus.
Andra dagar sveper liksom in i varandra.
Men födelsedagar sticker ut.
Skriker hur fel allt är.
Tio år.
En stor dag att fira.

-Tvåsiffrigt, kommenterar Linnea.
Det här borde vara den bästa födelsedagen.
Men mamma, det är den värsta.

En dag som är speciell.
Men på helt fel sätt.
Jag försöker föreställa mig att det blir bättre nästa år.
Att detta bara är en i mängden.
Av många som ska komma.
Många bättre.
Men det är svårt att ta in.
Det är för smärtsamt just nu.
Och det blir inga fler födelsedagar.
Det blir den sista.

en vän

mars 2012
På avdelning Q84:a finns det många barn.
Många yngre.
Den första flickan vi möter är något äldre än Linnea.
Men hon är nästan färdigbehandlad.
Så henne ser vi nästan aldrig.
Några tonåringar finns det också.
Men de håller sig på sina rum.
Jag känner starkt att Linnea behöver någon jämnårig att dela cancervärlden med.
Om inte i ord, så åtminstone i ett tyst samförstånd.
Jag känner också att vi måste höra om dem som klarat sig.
Så jag tar kontakt med några tjejer med liknande diagnos.
Tjejer som bloggar.
En som jobbar på sjukhuset.
För vi behöver några att fästa blicken på.
Vi behöver se att det finns ett liv efter.
Även som enbent.
Om det är så det blir.
Men jag hittar ingen nära.
Ingen som går igenom samma sak här och nu.
Tills en dag.
Syskonstödjaren för dem samman.
En flicka med cancer i läppen.
Hon gör sina sista månader när vi gör våra första.
De får några fina stunder tillsammans.
De bakar, målar och spelar spel.
Jag är glad att de har varandra.
Även om de aldrig borde ha mötts.
För det känns skönt att de inte är ensamma.
Att de alltid har någon som vet.
Någon att kämpa bredvid.
Någon de kan vända sig till när de blir äldre.
När allt som hänt kommer ikapp.
Jag tänker så tills det är för sent.
Tills Linnea dör.
Då fortsätter jag ibland att tänka på flickan.
Och på att hon nu är ensam.
Med en insikt som hon kanske anat.
Men inte varit nära.
En insikt jag hoppas inte skrämmer henne.
För 12-åriga flickor ska inte behöva vara rädda för att dö.