lillasyster är fortfarande yngre

Man kan syssla med mycket på nätterna.
Läsa forskningsrapporter och läkarhandlingar.
Följa cancerbloggar och skissa på oddsen att överleva.
En ful ovana som började under sjukdomen och pågår fortfarande.
En ful ovana som är direkt förkastlig.
Sällan leder alla de där timmarna till några riktigt smarta konklusioner.
Ganska självklart kan det tyckas.
Mest behöver man ju ändå sova.
Någon av alla dessa nätter har jag försökt att räkna ut när lillasyster blir äldre än sin storasyster.
Utan att kontrollera har datumet sedan antecknats.
Dumt.
För kontrollera hör ju till efterlivet.
Datumet stämde förstås inte.
Lillasyster är fortfarande yngre.
Precis som det ska vara.
Skiljedagen är först senare.
Tills dess lever jag på att syskonordningen stämmer.

lillasyster blir äldre än storasyster

Idag är lillasyster 10 år, 10 månader och 25 dagar.
Precis lika gammal som Linnea fick bli.
Imorgon,
och alla dagar framöver,
kommer lillasyster att vara äldre än sin storasyster.
Egentligen orkar jag inte ta in vidden av hur tragiskt det är.
Jag konstaterar bara att livet efter aldrig slutar vara besynnerligt.

advent

Det tar emot.
Men till slut står jag ändå där och hänger upp adventsstjärnorna.
Jag fingrar på de vita banden som ska dölja sladden.
Jag stannar i rörelsen och minns.
Dagen då vi köpte banden.
En dag fri från sjukhuset.
Vi simmar med sjukgymnasten på Sahlgrenska.
Det är bökigt att byta om med rullstol och ett ben som inte orkar stå.
Och en port-a-cat som måste plastas in.
Jag minns hennes ledsenhet över kroppen som inte riktigt orkar.
Men hon simmar.
Hon finns.
På vägen hem stannar vi till och köper vita band.
Hemma hänger vi upp stjärnorna innan K och T kommer.
Fina K som nu också bor i himlen.

Jag fingrar på banden och låter tröttheten och sorgen välla fram.
Jag orkar inte pynta.
Men jag gör det ändå.

att behöva kämpa igen

Det är verkligen ett galet liv i en galen värld.
Det sista galnare både i vårt lilla och det stora.
Jag vill säga till lillasyster att livet inte alls ska vara så här svårt.
Jag vill bädda in henne i vadd.
Skydda henne från terror och cancer.
Men det går inte.
Vi måste kämpa igen.
Jag vet knappt hur vi ska orka.
Bara att vi ska och måste.

livet stannar - igen

Så lämnar hon oss efter sin långa kamp.
Finaste Katarina!
Det är sen måndagskväll och jag tänker så intensivt på henne att jag kan förnimma henne i huset.
Det knäpper och knakar.
Det gör ju det i gamla hus.
Ändå tänker jag att det är hon. Att hon finns nära.
Senare får jag veta att det är då hon dör.
Bara några dagar före att det gått 2 1/2 år sedan Linnea lämnade oss.
Jag brister.
Förstås.
Trots att vi vetat och väntat.
Trots att jag trott att jag var mer härdad.
Jag kommer att sakna allt med dig, fina vän.
Du som levde livet så fullkomligt.
Jag hoppas att det är som du säger;
att du nu är med Linnea

Team Rynkeby 2016

-Mamma, tror du att jag kommer att jobba med det här när jag blir stor? 

Tror du att jag kommer kunna hjälpa andra människor eftersom jag varit med om allt det här svåra, frågar Linnea.

Vi sitter i ett rum på avd. 322 på barncanceravdelningen i Göteborg. Vi har nyss fått reda på att Linnea har återfall i lungorna. 

Allvaret i vad det innebär gör det svårt för mig att ens andas.

Jag sväljer hårt innan jag svarar:

-Det tror jag säkert. Och jag tror att du kommer att göra det alldeles fantastiskt bra.

Inom mig undrar jag om det är möjligt att hon kan överleva.

Och det gör hon inte heller.

Trots att läkarna gör allt.

Världen tar slut efteråt.

Jag lever mina dagar fullt upptagen med att orka existera.

Fullt upptagen med att förstå hur livet ska levas när allt rasar.

Att hjälpa andra känns avlägset först.

Men långsamt gror ett frö inom mig.

Långsamt blir jag starkare.

Och modigare.

Så pass modig att jag tänker att jag kan cykla till Paris.

För Linneas skull.

För alla oskyldiga barn som har cancer.

Det är ett omtumlande, pirrigt, galet, men helt rätt beslut.

Jag är så tacksam över att få var utvald till en av deltagarna i Team Rynkeby 2016.

Det kommer att bli ett tufft år.

Men jag vet att Linnea är med mig.

Och att hon är stolt över att jag hjälper barn med cancer.

Nu när hon inte kan.

jag ljuger

Jag sitter hos frisören. En annan frisör. För min är sjuk för dagen.

Frågan kommer.

Den som känns jobbig att svara på. Jobbig för jag vill slippa att exkludera Linnea utan att berätta det sorgliga.

-Har du några barn?

Jag resonerar tyst i mitt huvud vilket svar jag ska ge. Jag bestämmer mig för att prova det vi diskuterat i mistgruppen. 

Att svara med födelseår. Oftast blir det tyst sedan, menar ledaren.

Jag provar.

Det funkar inte.

Det är förstås fel situation. En situation där frågorna fortsätter.

Så jag hör hur jag ljuger.

Hur jag berättar att mina barn är stora.

Hur de hjälper till och klarar sig själva.

Det känns konstigt och jag byter samtalsämne.

Jag vill inte ljuga. Men jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska förhålla mig när frågan kommer.

Sanningen kräver ofta ett omhändertagande av den som frågar.

Den kräver en hel berättelse som smärtar.

Och jag orkar inte alltid det.

Kanske är det just så jag ska säga.

Min äldsta dotter dog i cancer. Men du, jag orkar inte prata om det nu.

Jag tror att jag ska prova det nästa gång.