Jag sitter hos frisören. En annan
frisör. För min är sjuk för dagen.
Frågan kommer.
Den som känns jobbig att svara på.
Jobbig för jag vill slippa att exkludera Linnea utan att berätta
det sorgliga.
-Har du några barn?
Jag resonerar tyst i mitt huvud vilket
svar jag ska ge. Jag bestämmer mig för att prova det vi diskuterat
i mistgruppen.
Att svara med födelseår. Oftast blir det tyst sedan,
menar ledaren.
Jag provar.
Det funkar inte.
Det är förstås fel situation. En
situation där frågorna fortsätter.
Så jag hör hur jag ljuger.
Hur jag berättar att mina barn är
stora.
Hur de hjälper till och klarar sig
själva.
Det känns konstigt och jag byter
samtalsämne.
Jag vill inte ljuga. Men jag har
fortfarande inte lärt mig hur jag ska förhålla mig när frågan
kommer.
Sanningen kräver ofta ett
omhändertagande av den som frågar.
Den kräver en hel berättelse som
smärtar.
Och jag orkar inte alltid det.
Kanske är det just så jag ska säga.
Min äldsta dotter dog i cancer. Men
du, jag orkar inte prata om det nu.
Jag tror att jag ska prova det nästa
gång.
Det tycker jag du ska säga nästa gång någon frågar och du känner att du inte orkar prata om Linnéa. Har inte själv mist något barn så kan verkligen inte sätta mig in i hur det känns. Däremot varit med om att någon svarat som du tänkte nästa gång någon frågar och då har jag beklagat och börjat prata om något annat. En klar och tydlig markering med vad man den dagen vill och orkar med att prata om. Kram
SvaraRaderaJag måste helt enkelt bli modigare. Mest rädd är jag för hur den andra ska må. Samtidigt tycker jag att det är så viktigt att livets alla sidor får synas.
RaderaKram
Ett tillfälle i början, ca en månad efter diagnos och när jag börjat ta mig ut i världen igen, så fick min frisör (ja faktiskt) syn på mig i vårt lilla centrum. Hon säger i farten *'är allt bra?*. *Nä* sa jag för jag kunde inget annat. Hon svarar lite perplex att *nä så kan det vara* och hastade vidare.
SvaraRaderaFörst blev jag lite sårad för att hon inte följde upp frågan för hur ofta är det man svarar nej på den frågan? Men i efterhand, vad skönt att hon inte gjorde en stor grej av det. Nu handlade det nog främst om att hon var på språng och inte ens tänkte tanken på att stanna men ändå.
Förvirrat men en kram till dig i alla fall. //Helena
<3
SvaraRadera