onsdag 14 januari 2015

att orka fortsätta

På hundpromenaden griper sorgen tag i mig så hårt att jag för en stund överväger raklångt tillstånd.
Rakt ner i ån. För att stanna där tills andetagen tar slut.
Jag sätter mig ner och låter sorgen välla fram.
Inte för att den dämpas.
Eller för att den är mindre de stunder jag inte gråter.
Men orken tar bara slut just då.
Orken att kämpa.
För jag kämpar varje minut. Hur bra det än ser ut på ytan. Hur mycket fina jag än har runt mig.
På vägen hem ger den gamla tiggaren utanför mataffären perspektiv.
Vad är det som gör att hon orkar kämpa? Vad ger henne kraft? Kan hon ens tillåta sig att tänka eller känna efter?
Jag stannar till och förundras över hur häpnadsväckande människan ändå är.
Att hen alltid finner orsak att fortsätta.

6 kommentarer:

  1. Det tänker jag också ofta. På dig till exempel, på hur du orkar vakna varje dag. Men så skrev en "cancersyster" i ett mail så fint att våra gränser för vad vi klarar av hela tiden flyttas framåt. Det sammanfattade min sits så fint tycker jag. Hoppas natten och morgondagen är snäll mot dig. Kram och godnatt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag tänker på dig! Det ger mig styrka att veta vi är många som kämpar. På olika sätt visserligen. Men att vi lyckas hitta kraften. Även när den är nog så liten.
      Tack för ditt pepp! Jag önskar dig fina dagar!
      Kramar

      Radera
  2. Vet att du inte har något val än att fortsätta kämpa, förundras över hur du och alla som mist det käraste ändå fortsätter att göra allt det där som vi andra också gör med hemmet, barnen, hunden osv. Men med smärtan som slår till så obönhörligt, så förtärande. Skickar en varm kram Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och varm kram tillbaks till dig Eva!

      Radera
  3. Jag fastnade här inatt. Låg vaken, lite irriterad över att ettåringen kräver att sova på mig som en igel. Läste och grät. Det finns ingen mening med att ett barn dör, men det var meningsfullt för mig att läsa. Du har ordets gåva. Tack. Inatt sover sonen tätt intill.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Johanna! Det känns fint att kunna ge perspektiv. Att veta att du stannar upp.
      Njut! Och låt dig vara irriterad. För så är livet med de underbara små.
      Kram

      Radera