De där dagarna när det knappt går att andas.
När sorgen tar över så mycket att jag inte förstår hur jag ska överleva.
Då allt känns svart och svårt.
Då timmarna avverkas för att nå den kemiska sömnen.
Dessa dagar bryts av lillasyster.
M är bortrest.
Och vetskapen av att allt hänger på mig gör plötsligt allt lättare.
Sorgen får knuffas undan lite grann.
En lärorik insikt, säger psykologen.
Hur jag mår bättre av att känna mig behövd.
Jag håller med.
Och hänger upp tanken på min mentala anslagstavla.
Lovar mig att komma ihåg känslan när det blir svårare igen.
För det förstår jag att det blir.
Men nu känns det lite lättare.
Jag vilar mig mot det.
Medan jag någonstans inom mig hör mina gamla slitna ord.
"Man kan välja att göra saker svårare eller lättare.
Det handlar bara om rätt inställning."
Jag ska försöka göra det lättare.
Lillasyster får mig att vilja.
Vad fint Camilla! Att du känner så. Det är klart att du behövs. Och är betydelsefull. / Annelie här som skrev på Linneas födelsedag sist. Läste dina inlägg igår igen, allihop. Det är något så horribelt och fruktansvärt det ni varit med om så man undrar om det är sant. Är livet så grymt? Ja tydligen. Och du skriver så målandes att jag ser precis allting klart framför mig; hur nu sitter mitt emot varandra i badet och där och då blir "fästingar". Jag som hatar fästingar men vilken bra liknelse av Linnea. Och jag ser dig klappa ihop framför hissen och jag känner hur du känner. Fast jag säker inte ens är i närheten av att veta. Och finaste Linnea. Kortet där hon ligger och håller om lillasyster i sängen... Eller när hon i minnes-filmen vinkar adjö på slutet.... Min dotter fyller snart tio. I förrgår kände hon en knöl på benet. Jag känner att den sitter på skelettet. Stor. 5cm nedanför knäet på insidan. Hård. Innan röntgen idag konstateras att det är något på hennes ben som ej skall vara där. Jag bröt ihop. Ser på röntgenbilderna att det är något på hennes skelett. Mår illa. Kan inte andas och inte heller prata. Gråter så mycket att jag ej kan prata. Maken lugn. Han och dottern äter lunch där på Carlanderska medan jag lugnar mig. Medan vi väntar på besked. 2h. Tumör. Men en godartad sådan. Som måste opereras bort. Får nu vänta på att komma till Östra då. Tackar Gud för positiva besked. Ändå snurrar 1 000 frågor i mitt huvud. Sitter dränerad i soffan. Blir glad ändå över att du idag känner lite lättnad. Och skickar dig finaste kramen och hoppas att styrkan idag skänker ditt hjärta lite energi så att du har till imorgon när det känns svårt igen.
SvaraRaderaÅh, fina Annelie! Jag kan känna din skräck. Minns den själv som igår. Och då hade jag ingen aning om denna fasansfulla sjukdom.
RaderaJag kunde hoppas på en cysta.
Förstår att det måste varit hemska dagar med min berättelse i bakhuvudet! Det glädjer mig att det visade sig vara en ofarlig tumör.
Det märkliga är faktiskt att det började en flicka i Linneas klass som hade opererat bort en godartad tumör. Allt har gått bra med henne vill jag bara säga, så du kan stilla din oro. Osteosarkom, som Linnea hade, är ovanligt. Endast 10 barn per år får det.
Jag förstår att ni har mycket framför er. Och att det känns ångestfullt. Med sövning, operation och rehabilitering. Inget man vill att ens finaste barn ska behöva gå igenom.
All styrka till er i det ni har framför er!
Hör gärna av dig om det är något du undrar.
Varm kram
Tack så mycket! Försöker stilla min oro med dina ord. Jag undrar hur vi vet att det inte finns fler tumörer? Kollar man det tro, även fast denna är godartad? Ja blir nog inte helt lugn förens den är borta helt! Kram
RaderaCamilla,det svåra kommer och går hela tiden.Sorgen kommer att ändra karaktär men den vidriga tomheten och saknaden ligger där och lurar hela tiden.Har idag gråtit floder då jag har sett studenterna överallt.På fik,fotbollsplan och i klungor där dom sjunger att snart är vi studenter.......kan ej ,eller vill inte känna av deras glädje.Känns inte ok att åka till graven och sätta nya blommor......vi skulle ju ha våra barn hos oss.Kommer antagligen inte börja andas riktigt förrän det är slut festat av årets studenter.Det är viktigt att få gråta mycket i omgångar,det ger lite extra energi,men ack så trött man blir.Hör av mej när vi har fått Glasscheckarna.Kram Kia
SvaraRaderaSå, sant! Gråten måste få komma ut. Jag gissar att hela livet kommer att vara en balansgång. Mellan att släppa ut sorgen och omfamna livet.
RaderaDet gör ont! Men jag hoppas att du hittar ny energi snart!
Kram