jag ljuger

Jag sitter hos frisören. En annan frisör. För min är sjuk för dagen.

Frågan kommer.

Den som känns jobbig att svara på. Jobbig för jag vill slippa att exkludera Linnea utan att berätta det sorgliga.

-Har du några barn?

Jag resonerar tyst i mitt huvud vilket svar jag ska ge. Jag bestämmer mig för att prova det vi diskuterat i mistgruppen. 

Att svara med födelseår. Oftast blir det tyst sedan, menar ledaren.

Jag provar.

Det funkar inte.

Det är förstås fel situation. En situation där frågorna fortsätter.

Så jag hör hur jag ljuger.

Hur jag berättar att mina barn är stora.

Hur de hjälper till och klarar sig själva.

Det känns konstigt och jag byter samtalsämne.

Jag vill inte ljuga. Men jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska förhålla mig när frågan kommer.

Sanningen kräver ofta ett omhändertagande av den som frågar.

Den kräver en hel berättelse som smärtar.

Och jag orkar inte alltid det.

Kanske är det just så jag ska säga.

Min äldsta dotter dog i cancer. Men du, jag orkar inte prata om det nu.

Jag tror att jag ska prova det nästa gång.

balans mellan vardag och sorg

Varför skriver du inte längre? Jag saknar det, säger M en dag.

Jag funderar. Jag undrar själv.

Jag tror att det är för att jag inte vill känna. Inte orkar känna.

Jag tror att det är för att det finns så mycket som är svårt. Som egentligen borde få mig att falla.

Och det går ju inte.

För jag står ju just nu.

Därför har strategin varit att trycka in allt längst in i bröstet. Låsa. Och kasta bort nyckeln.

Men det håller förstås inte.

Det blir för trångt.

Det sorgliga måste ut.

Livet, det där vanliga vardagslivet, rusar alldeles för fort.

Jag hänger inte riktigt med.

Så jag tror nog att jag börjar skriva lite igen.

Jag tror det blir bättre balans så.