skolavslutning

Lillasyster slutar tvåan.
Åldersmässigt snart lika gammal som Linnea var när hon blev sjuk.
Det är alltid något speciellt med skolavslutningar.
Som får det att snöras ihop i halsen.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Men det är både vemod och lycka.
I år går det bättre.
Konstigt nog.
Jag stänger av.
Jag tror att jag har lärt mig.
Speciella dagar verkar göra mer ont innan.
Jag värjer mig. Vill inte uppleva. Vill inte känna.
Ändå går tankarna igenom allt.
Hur hon skulle sett ut. Vilka kläder hon hade valt.
Hur jag skulle lockat håret på två.
Hade det varit morgonstress på toaletten med tre tjejer som skulle piffa sig?
Skulle jag ens varit välkommen in i hennes klassrum?
Eller är man för stor när man går i femman?
Kanske är det mesta bearbetat när själva dagen infaller.
För när jag står där och lyssnar på sommarsång är det som att jag trycker på pausknappen.
Jag springer känslomässigt förbi dagen.
Lite orättvist mot lillasyster.
Att inte hjärtat sväller av känslor för hennes skull.
Men det går inte att tänka på att vi borde haft en femteklassare också.
Jag tittar bort när jag ser hennes klasskompisar.
Jag vill inte föreställa mig hur det hade varit.
På ett sätt är det ändå omöjligt att applicera Linnea in i det livet vi lever nu.
Tankarna hakar upp sig på alla omständigheter.
Det finns två alternativa liv.
Minst.
Ett utan cancer.
Och ett botad från cancer.
Två liv som skulle skilja sig åt ganska radikalt.
Inte bara känslomässigt.
Förmodligen hade vi inte ens stått på denna skolgård om Linnea inte blivit sjuk.
Förmodligen hade vi bott kvar i Stockholm.
Och om hon blivit botad.
Hur hade det varit då?
Kanske inte tillräckligt med hår att locka.
Morgonpanik över att inte se ut som andra.
Ett handikappat ben.
Eller alldeles, alldeles underbart.
Lyckan av att ha vunnit.
Det blir för svårt att föreställa sig.
Hjärnan kan inte riktigt bestämma sig.
Vilket kanske är lika bra.
Jag får ändå aldrig veta.