packa

Så blir det semester.
Även i år.
Jag står med tomma väskor framför mig och funderar vad som ska fyllas i.
Tre veckor framför oss på olika ställen.
Jag känner hur jag drar mig för att packa.
Hjärnan kan inte fokusera.
Vill inte.
Orkar inte.
Jag värjer mig för att vara på landet utan.
Hennes favoritställe.
Går omvägar förbi kaffemaskinen.
Kommer tillbaka till lika tomma väskor.
Undrar varför det är så svårt.
Om det kanske är så att jag har blivit oförmögen att planera framåt.
Nu när jag bara orkar tänka små bitar i taget.
Jag som var en organisatör och planerare.
Nu rasar jag över min oeffektivitet.
Egentligen har jag nog aldrig tyckt om att packa.
Alltid varit rädd att glömma något viktigt.
Så många olika väder att förbereda sig på.
Fast det fanns en tid då jag blev expert.
Känslan av all sjukhuspackning sitter kvar i kroppen.
De planerade.
De akuta.
Väskor som blev mer och mer ouppackade. Tandborsten som aldrig kom tillbaks till badrumslådan.
Väskor beredda på utryckning.
Halvt förberedda i hallen.
Så många känslor förknippade med en kabinväska.
Alltför många svåra.