tisdag 17 juni 2014

cancer på hjärnan

Det känns som att det finns så mycket cancer runt mig att jag snart blir instängd i ett hörn.
Vännens cancer som spridits.
Det gör ont.
Fast att jag säkerligen skulle kvala in i OS-grenen sopa-det-under-mattan.
Om den nu fanns.
Guldmedaljen hade i så fall vännen fått.
Broderns vän har fått cancer.
Före detta frisören dör i det.
En väns mamma får återfall.
Listan kan tyvärr göras lång.
Den vanliga reflektionen kring varje fysisk åkomma är numera att det är cancer.
Värken i höften.
Småblödningarna.
Trycket i bröstet
Lillasysters knäsmärta.
Mannens ledvärk.
Alltid samma ilning i magen.
Visserligen bara en stund.
För med cancern nära i över 15 år har jag lärt mig att balansera rädslan genom att strutsliknande trycka ner huvudet i sanden mellan läkarbesöken. Oron får tas när det finns anledning.
Men ändå.
Dumma tankar som finns där.
Flera gånger dagligen.
Kanske har det gått lite väl långt när jag i matkön drar slutsatsen att ett barn har cancer.
Hon har snaggat hår och klänning.
Jag tittar efter porten. Eller kanske har hon cvk.
Jag tittar på mamman. Tänker att om hon möter min blick ska jag svara med en lugnande vi-är-fler-här-ute-i-verkligheten-som-egentligen-lever-i-en-annan-värld-blick
Fast hon ser lugn ut.
Säkert leukemi.
Så säger mamman barnets namn.
Ett pojknamn.
Och jag inser att de tankar jag förr i tiden hade tänkt.
Vilken underbar mamma som bejakar sin son. Låter honom vara en hon, hen eller han.
eller
Fnissande. Söt tjej som lekt frisör på förskolan.
eller
En tuggummifadäs. Inte så mycket som gick att rädda.
eller
Vad som helst.
Utom cancer.
De andra tankarna borde kommit först.
Men nu för tiden är det som att jag bara har jag cancer på hjärnan.
Undra om det alltid kommer att vara så?



2 kommentarer:

  1. Ibland känner jag mig ensammast i världen och inte helt rationell när jag tänker ungefär samma tankar som du. Känns skönt att det inte är bara jag som reagerar på detta sätt. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  2. Tack själv Maria! Förmodligen är det det mest naturliga att reagera som oss med vårt bagage. Men jag önskar att cancern inte fick så mycket utrymme.
    Kram

    SvaraRadera