-Mamma, tror du att jag kommer att
jobba med det här när jag blir stor?
Tror du att jag kommer kunna
hjälpa andra människor eftersom jag varit med om allt det här
svåra, frågar Linnea.
Vi sitter i ett rum på avd. 322 på
barncanceravdelningen i Göteborg. Vi har nyss fått reda på att
Linnea har återfall i lungorna.
Allvaret i vad det innebär gör det
svårt för mig att ens andas.
Jag sväljer hårt innan jag svarar:
-Det tror jag säkert. Och jag tror att
du kommer att göra det alldeles fantastiskt bra.
Inom
mig undrar jag om det är möjligt att hon kan överleva.
Och
det gör hon inte heller.
Trots
att läkarna gör allt.
Världen
tar slut efteråt.
Jag
lever mina dagar fullt upptagen med att orka existera.
Fullt
upptagen med att förstå hur livet ska levas när allt rasar.
Att
hjälpa andra känns avlägset först.
Men
långsamt gror ett frö inom mig.
Långsamt
blir jag starkare.
Och
modigare.
Så
pass modig att jag tänker att jag kan cykla till Paris.
För
Linneas skull.
För
alla oskyldiga barn som har cancer.
Det
är ett omtumlande, pirrigt, galet, men helt rätt beslut.
Jag är så tacksam över att få var utvald till en av deltagarna i Team
Rynkeby 2016.
Det
kommer att bli ett tufft år.
Men
jag vet att Linnea är med mig.
Och
att hon är stolt över att jag hjälper barn med cancer.
Nu
när hon inte kan.
