luften går ur

En vecka med fina mistfamiljer.

Nora, Vilmer och Linnea finns i luften runt oss.

Sorgen är ständigt närvarande.

Även när skratten bubblar. 

Skratten som kommer lättare just för att vi känner varandras avgrundsdjup. 

För att vi alla vet hur skört livet är.

Sjukdomshistorier och minnen blandas med rosé och lyckan för nuet.

Långsamt morgonkaffe.

Poolhäng.

Middagar i solsken.

Mitt i det vackra, tysta.

Syskonen som försiktigt tar in.

Föräldrar som ler i samförstånd.

Evigt ärrade av sjukhustid och sorg.

Hjärnor som numera har svårt att fokusera.

Försiktigt lutar vi oss mot varandra.

Känner den okomplicerade närheten.

Njuter av det lilla i det stora svåra. 

När vi vinkar hejdå fylls kroppen av tomhet.

Tomhet som är svår att sätta ord på. 

Om det är avsked i sig som är svårt.

Eller om det är blandningen av att komma ifrån närheten till våra barn och fina människor vet jag inte.

Men saknaden till Linnea känns skarpare i bilen på väg ifrån.

Jag blundar och laddar om.

För fler fina möten.

Sommaren är full av dem.

Jag vet, men har svårt att se för långt.

Jag tar in en stund i taget.

midsommar

Krans i håret.
Bruna, myggbitna ben i sommarklänning.
Dans runt midsommarstång.
Barnskratt.
Solvarma jordgubbar i stora lass.
Skydd från regnet som kommer plötsligt.
Cykelknaster på grusväg till bryggan.
Evigt långt sommarlov på landet.
Allt som hon älskade.
Hål i hjärtat för att hon inte är här.
Det absurda i att fira utan.

packa

Så blir det semester.
Även i år.
Jag står med tomma väskor framför mig och funderar vad som ska fyllas i.
Tre veckor framför oss på olika ställen.
Jag känner hur jag drar mig för att packa.
Hjärnan kan inte fokusera.
Vill inte.
Orkar inte.
Jag värjer mig för att vara på landet utan.
Hennes favoritställe.
Går omvägar förbi kaffemaskinen.
Kommer tillbaka till lika tomma väskor.
Undrar varför det är så svårt.
Om det kanske är så att jag har blivit oförmögen att planera framåt.
Nu när jag bara orkar tänka små bitar i taget.
Jag som var en organisatör och planerare.
Nu rasar jag över min oeffektivitet.
Egentligen har jag nog aldrig tyckt om att packa.
Alltid varit rädd att glömma något viktigt.
Så många olika väder att förbereda sig på.
Fast det fanns en tid då jag blev expert.
Känslan av all sjukhuspackning sitter kvar i kroppen.
De planerade.
De akuta.
Väskor som blev mer och mer ouppackade. Tandborsten som aldrig kom tillbaks till badrumslådan.
Väskor beredda på utryckning.
Halvt förberedda i hallen.
Så många känslor förknippade med en kabinväska.
Alltför många svåra.

cancer på hjärnan

Det känns som att det finns så mycket cancer runt mig att jag snart blir instängd i ett hörn.
Vännens cancer som spridits.
Det gör ont.
Fast att jag säkerligen skulle kvala in i OS-grenen sopa-det-under-mattan.
Om den nu fanns.
Guldmedaljen hade i så fall vännen fått.
Broderns vän har fått cancer.
Före detta frisören dör i det.
En väns mamma får återfall.
Listan kan tyvärr göras lång.
Den vanliga reflektionen kring varje fysisk åkomma är numera att det är cancer.
Värken i höften.
Småblödningarna.
Trycket i bröstet
Lillasysters knäsmärta.
Mannens ledvärk.
Alltid samma ilning i magen.
Visserligen bara en stund.
För med cancern nära i över 15 år har jag lärt mig att balansera rädslan genom att strutsliknande trycka ner huvudet i sanden mellan läkarbesöken. Oron får tas när det finns anledning.
Men ändå.
Dumma tankar som finns där.
Flera gånger dagligen.
Kanske har det gått lite väl långt när jag i matkön drar slutsatsen att ett barn har cancer.
Hon har snaggat hår och klänning.
Jag tittar efter porten. Eller kanske har hon cvk.
Jag tittar på mamman. Tänker att om hon möter min blick ska jag svara med en lugnande vi-är-fler-här-ute-i-verkligheten-som-egentligen-lever-i-en-annan-värld-blick
Fast hon ser lugn ut.
Säkert leukemi.
Så säger mamman barnets namn.
Ett pojknamn.
Och jag inser att de tankar jag förr i tiden hade tänkt.
Vilken underbar mamma som bejakar sin son. Låter honom vara en hon, hen eller han.
eller
Fnissande. Söt tjej som lekt frisör på förskolan.
eller
En tuggummifadäs. Inte så mycket som gick att rädda.
eller
Vad som helst.
Utom cancer.
De andra tankarna borde kommit först.
Men nu för tiden är det som att jag bara har jag cancer på hjärnan.
Undra om det alltid kommer att vara så?

den sista skolavslutningen

13 juni 2012
Det är skolavslutning.
Vi får permission från sjukhuset.
Vi bestämmer oss för att bojkotta sjukhustaxin. Vi har alltför dåliga erfarenheter.
Dessutom verkar det krångligt med ett ben som inte kan böjas.
Istället blir det buss i solsken.
Till Valhallavägen. Därifrån pendeltåg.
Vi kliver självklart på fel tåg och får gå av för att byta.
I väntan bostadssurfar jag.
Och plötsligt är det där.
Huset.
Som ligger rätt skolmässigt.
Galet vackert.
Ett lyckosug i magen.
Vi känner det båda.
Här ska vi bo.
Allt ska bli bra.

Med hopp om livet åker vi vidare.
Skolgården svämmar över av sommarbarn.
Lillasyster i för liten klänning och rufsigt hår.
M med tårfyllda ögon som säger att livet är lite för svårt.
Vi tar oss igenom sång och tårtkalas.
Och så går vi på sommarlov.
Det mest märkliga.
Det sista.

skolavslutning

Lillasyster slutar tvåan.
Åldersmässigt snart lika gammal som Linnea var när hon blev sjuk.
Det är alltid något speciellt med skolavslutningar.
Som får det att snöras ihop i halsen.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Men det är både vemod och lycka.
I år går det bättre.
Konstigt nog.
Jag stänger av.
Jag tror att jag har lärt mig.
Speciella dagar verkar göra mer ont innan.
Jag värjer mig. Vill inte uppleva. Vill inte känna.
Ändå går tankarna igenom allt.
Hur hon skulle sett ut. Vilka kläder hon hade valt.
Hur jag skulle lockat håret på två.
Hade det varit morgonstress på toaletten med tre tjejer som skulle piffa sig?
Skulle jag ens varit välkommen in i hennes klassrum?
Eller är man för stor när man går i femman?
Kanske är det mesta bearbetat när själva dagen infaller.
För när jag står där och lyssnar på sommarsång är det som att jag trycker på pausknappen.
Jag springer känslomässigt förbi dagen.
Lite orättvist mot lillasyster.
Att inte hjärtat sväller av känslor för hennes skull.
Men det går inte att tänka på att vi borde haft en femteklassare också.
Jag tittar bort när jag ser hennes klasskompisar.
Jag vill inte föreställa mig hur det hade varit.
På ett sätt är det ändå omöjligt att applicera Linnea in i det livet vi lever nu.
Tankarna hakar upp sig på alla omständigheter.
Det finns två alternativa liv.
Minst.
Ett utan cancer.
Och ett botad från cancer.
Två liv som skulle skilja sig åt ganska radikalt.
Inte bara känslomässigt.
Förmodligen hade vi inte ens stått på denna skolgård om Linnea inte blivit sjuk.
Förmodligen hade vi bott kvar i Stockholm.
Och om hon blivit botad.
Hur hade det varit då?
Kanske inte tillräckligt med hår att locka.
Morgonpanik över att inte se ut som andra.
Ett handikappat ben.
Eller alldeles, alldeles underbart.
Lyckan av att ha vunnit.
Det blir för svårt att föreställa sig.
Hjärnan kan inte riktigt bestämma sig.
Vilket kanske är lika bra.
Jag får ändå aldrig veta.

att kastas tillbaka

You´re amazing, amazing. You´re a-a-a-amazing.
Danny Saucedos röst forsar ut genom högtalare.
Bom.
Jag befinner mig i behandlingsrummet på dagvården.
Astrid Lindgrens sjukhus.
En vacker dag.
Fina sjuksköterskan skrålar ikapp med Danny som spelas på radion.
Det är första gången vi träffar henne.
Det är hon som bryter den onda spiralen kring nålsättningen.
Det är hon som bjuder på melontuggummi.
Så att Linnea ska slippa smaken av koksaltet.
Blodkärlen där medicinerna sprutas in är sammankopplade med smaknerverna.
Man kan hålla för näsan också, berättar sköterskan. Men melonsmak är bättre.
Linnea håller med.
Vi ska göra ett njurfunktionstest.
Vi behöver bara vara på rummet en liten stund. Ifall njurarna reagerar.
Eller om hon får någon annan kroppsreaktion.
Sen kan vi gå ner och hämta pyssel på lekterapin.
Jag vill minnas att vi köper en glass också.
Det är en bra dag.
För en stund är jag där igen.
Jag är nära.
Danny slutar sjunga.
Jag befinner mig åter i bilen.
E20.
Någonstans längre fram finns hon.
I en grav.
Det är så fel det kan bli.

Redo

Så blir det dags för möte med försäkringskassan, rektor och läkare. 

Det går bra. 

Handläggaren verkade förstå att jag inte vet vart jag ska landa. 

Att jag nu bara måste träna på att gå till ett jobb. 

Utan barn till att börja med. 

Det går att vingla. 

Gå åt sidan. 

Byta riktning.

Den första september börjar jag.

Och jag tror det blir bra. 

Det svåraste har jag redan gjort.

I jämförelse blir allt enkelt.

fjorton månader

14 månader idag.
14 månader sedan hon dog.
Lika länge som hon var sjuk.
28 månader sedan hon var frisk.
Nästan ett och halvt år.
Ett hav av sorg sedan livet var vanligt.
En evighet.

lite lättare

De där dagarna när det knappt går att andas.
När sorgen tar över så mycket att jag inte förstår hur jag ska överleva.
Då allt känns svart och svårt.
Då timmarna avverkas för att nå den kemiska sömnen.
Dessa dagar bryts av lillasyster.
M är bortrest.
Och vetskapen av att allt hänger på mig gör plötsligt allt lättare.
Sorgen får knuffas undan lite grann.
En lärorik insikt, säger psykologen.
Hur jag mår bättre av att känna mig behövd.
Jag håller med.
Och hänger upp tanken på min mentala anslagstavla.
Lovar mig att komma ihåg känslan när det blir svårare igen.
För det förstår jag att det blir.
Men nu känns det lite lättare.
Jag vilar mig mot det.
Medan jag någonstans inom mig hör mina gamla slitna ord.
"Man kan välja att göra saker svårare eller lättare.
Det handlar bara om rätt inställning."
Jag ska försöka göra det lättare.
Lillasyster får mig att vilja.