minns du

- Minns du när Linnea köpte blommor till dig, säger min mamma en dag.

Jag har glömt och hon får påminna.
Linnea har varit hos en kompis.
Kompisen ska köpa gåbortblommor.
Linnea frågar kompisens mamma om hon också kan få köpa blommor.
Till sin mamma.
Vi sitter vid matbordet när hon ger mig blommorna.
Linnea, lillasyster, mormor och jag.
Kanske är det onsdag och snart dags för ridning.

-Vad fint att du köpte blommor till din snälla mamma, säger mormor.
-Ja, men det är för att hon är den bästa mamman i världen, säger Linnea leende.

Jag minns bara lite vagt.
Jag minns leendet och de glada ögonen.
Men jag minns inte vilken fin mamma som köpte blommorna.
Eller ens vad det var för blommor.
Fast jag borde minnas något så vackert så mycket bättre.
Men jag är tacksam för att få tillbaka stunden.
Och om jag inte sa det tillräckligt då, så säger jag det nu.
Tack, Linnea för att du alltid var så underbar!
Tack mamman som köpte!
Och tack mormor som kom ihåg!
Jag lägger minnet i min allra varmaste vrå.

stunder jag vill ta tillbaks och göra om, del 1

oktober 2011
Det är en regnig, rå höstmorgon.
Jag kör Linnea och lillasyster till skolan.
Hela morgonen har Linnea sagt att hon inte vill gå till skolan.
Det har varit problem ett tag med några tjejer i klassen och Linnea känner sig utanför. En av vännerna, som senare visar sig vara en av de allra trognaste,  dras mellan Linnea och sin gamla bästis.
Klassiskt tjejgnabb uppstår.
För en nioåring där Stockholmslivets varaktighet långsamt börjat sjunka in blir det för mycket.
Tårarna sprutar när vi parkerat.

- Jag vägrar gå ur, skriker hon.
  Du kan inte tvinga mig!

Hon klamrar sig fast i bältet och jag får bända loss fingrarna.
Mitt hjärta bultar och ropar: vänd hem, vänd hem.
För mitt inre ser jag hur vi gör just det. Hur vi formar dagen som vi vill. Bakar. Myser. Gråter ut sorg och saknad. Resonerar om livets svårigheter. Kramas. Och bara gör det vi känner för.
I min hjärna pågår en avvägning huruvida det är klokt att följa känslan eller om jag bör fokusera på att tydligt visa hur viktig skolan är. Hur viktigt det är att inte fly problemen utan istället ta itu med dem. Vidare inser jag att det inte kommer bli lättare nästa dag. Risken finns att jag bara gör henne en björntjänst.
För visst måste man lära sig att stå emot.
Reda ut.
Härdas.
Visst måste man tydligt visa med sin handling vad som är rätt och vad som är fel.
Eller!?
Jag känner ett litet gnagande i magtrakten av att jag gör fel när jag knuffar in henne och lillasyster genom skolporten.
Men verkligheten gör sig påmind.
Klockan börjar bli för mycket.
Min klass väntar.
Tårarna rinner hela vägen på väg till min skola.
Livet känns svårt.
Aldrig kan jag ana hur mycket svårare det kommer att bli.
Men hade jag vetat.
Då hade jag vänt bilen den där morgonen.
Då hade jag struntat i måsten.
Och njutit av den sista tiden av friskhet.

en föraning

Januari 2012
Det är en mörk kväll i januari. Stjärnorna lyser svagt på himlen.
Skolgården ligger helt öde framför mig.
Jag stannar och andas.
Luften krispig. Kall. 
Tystnaden omsluter mig. Den där speciella tystnaden som bara uppstår när världen runt omkring ligger inbäddad i snö.
Det här livet är ändå rätt fantastiskt, tänker jag.
Jag har nyss haft utvecklingssamtal. Sen plockat i klassrummet. Vilken lyx att få ha en så underbart arbete.
Ett pirr i magen som säger att det här kommer att bli bra.
Stockholm kommer att förbli vår stad. Vi kommer att anpassa oss.
Hela familjen kommer att trivas.
Om inte.
En tanke svischar förbi i mitt huvud.
Ord som formuleras utan att jag förstår var de kommer ifrån.
Jag tänker, det här lämnar jag bara om någon får cancer.
Hemska ord som blir till en hisnande hemsk mening.
Jag förstår inte riktigt hur dessa ord kommer till mig.
Jag tänker inte på någon speciell.
Och absolut inte på mina barn.
För barn och cancer finns inte i ett och samma ord för mig.
Ännu.
Kanske är det en slags föraning på att det kommer hemskare tider.
Jag vet inte.
Men det är en tanke jag kommer att tänka tillbaka på efteråt.
Och undra över hur den uppstod.